• Anonym (förtv­ivlad)
    Äldre 2 nov 14:59
    10159 visningar
    115 svar
    115
    10159

    Tror inte på att han inte har nå känslor

    Mannen jag har ett "förhållande" med säger att han inte har nå känslor för mig, men jag litar inte på de. Enligt han har vi inte ett förhållande utan en kk-relation. Men vi umgås precis som i ett förhållande, skillnaden mellan de och kk kanske är hårfin men ändå. Har träffat hans barn och hans mamma vet om mig också, så är de för mycket gos, vi gör så mycket annat och träffas utan sex. Nu vill han även para ihop en kompis med nån av mina kompisar.

    Vi har gått igenom så mycket, han har en jobbig separation i bagaget som jag har stöttat han igenom. Och jag tror att den är anledningen till att han säger att han inte har känslor och att han inte vill ha ett förhållande. Men vid 3 tillfällen har han efter några öl sagt att han hsr känslor, men va länge sen han sa de sist. Han vågar inte och va inställd från början att va singel många år. Han har varit där för mig när jag har haft de tufft med. Jag har försökt många gånger att gå vidare, men de går inte.

    Min magkänsla säger att de finns känslor där, och jag har inte fel! Jag känner han och de har varit flera saker han visst har ändrat sig om många månader senare. Tex va han helt inställd på att sälja huset, jag sa att han kommer ångra sig och visst blev de så, nu 9 månader senare ska han bo kvar. Har varit en del sånna saker, jag känner han och min magkänsla har rätt.

    Men vad ska jag göra?

  • Svar på tråden Tror inte på att han inte har nå känslor
  • Stårsc­han
    Äldre 3 nov 09:18
    #11
    Anonym (förtvivlad) skrev 2015-11-02 20:29:58 följande:
    Ja de är precis här jag tror skon klämmer mycket. Han vet ju att jag vill ha barn, hus och hela familjelivet. Och han har ju precis lämnat de. Vi har inte pratat om de på djupet, han sa nåt i somras att han känner sig för gammal för fler barn men han lät inte bestämd att de va hugget i sten. Han har sagt att han nog har nån 40årskris, vilket jag också har sagt till han. Tycker att han är otroligt töntig (sagt de med till han), han tänker så mycket på va alla andra tycker men tror knappast att nån skulle bry sig då jag är en mogen 25åring.

    Jag har hoppats på att åldersnoja ska släppa, vilket den har gjort massa. I början hade han problem med att bara handla pizza tillsammans, men han upptäckte väl att ingen höjde ögonbrynen och nu gör vi ju mycket och är som vilket par som helst offentligt. Vet inte va jag kan göra för att han ska släppa de helt? Man märker ju ingen ålderskillnad när vi umgås, vi har ganska lika liv och intressen (har inga egna barn, men massa runt mig i vardagen ändå)
    Tycker du att han är otroligt töntig för att han är i en annan livsfas än du? För det är ju det det handlar om, i praktiken.

    Det som i dagligt tal kallas 40-årskris brukar snarare handla om ett vägskäl, där man hr avverkat småbarnsåren, och plötsligt får mer tid över att själv ägna sig åt den person man vill vara. Det är ingen tillfällighet att många tar upp MC-åkande, Vasaloppsåkande eller skaffar häst i 40-årsåldern, utan det beror ofta helt enkelt på att det först då finns tid och möjlighet. Kanske kan man rentav satsa på en hobby tillsammans med de lite större barnen?

    Missförstå mig inte. Småbarnstiden är väldigt mysig, men samtidigt inte något som alla är beredda att gå igenom flera gånger i livet. En del har inga som helst problem med det, utan trivs allra bäst med småttingar omkring sig, medan andra trivs bättre i rollen som förälder åt äldre barn. Var period har sin charm.
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 nov 09:37
    #12
    Stårschan skrev 2015-11-03 09:18:16 följande:

    Tycker du att han är otroligt töntig för att han är i en annan livsfas än du? För det är ju det det handlar om, i praktiken.

    Det som i dagligt tal kallas 40-årskris brukar snarare handla om ett vägskäl, där man hr avverkat småbarnsåren, och plötsligt får mer tid över att själv ägna sig åt den person man vill vara. Det är ingen tillfällighet att många tar upp MC-åkande, Vasaloppsåkande eller skaffar häst i 40-årsåldern, utan det beror ofta helt enkelt på att det först då finns tid och möjlighet. Kanske kan man rentav satsa på en hobby tillsammans med de lite större barnen?

    Missförstå mig inte. Småbarnstiden är väldigt mysig, men samtidigt inte något som alla är beredda att gå igenom flera gånger i livet. En del har inga som helst problem med det, utan trivs allra bäst med småttingar omkring sig, medan andra trivs bättre i rollen som förälder åt äldre barn. Var period har sin charm.


    Nej jag tycker att de är töntigt att han grundar mycket på va andra ska tro.

    Ja du har rätt. Han har fått en fritid att göra precis va han vill på nu när han har har barnen varannan vecka. Jag förstår ju att de måste va en otrolig frihet, att hitta sig själv igen.

    Men så hade inte dom ett bra förhållande, det är helt otroligt att dom hade det som dom hade. Jag vet att han inte vill ha så igen. Så vill han inte stå på samma ställe igen om några år med separation och barn. Jag tror att de är mycket rädsla med.

    Jag är nog bara korkad, tror de jag vill tro
  • Anonym (Oj...­)
    Äldre 3 nov 09:47
    #13
    Anonym (förtvivlad) skrev 2015-11-02 20:29:58 följande:

    Ja de är precis här jag tror skon klämmer mycket. Han vet ju att jag vill ha barn, hus och hela familjelivet. Och han har ju precis lämnat de. Vi har inte pratat om de på djupet, han sa nåt i somras att han känner sig för gammal för fler barn men han lät inte bestämd att de va hugget i sten. Han har sagt att han nog har nån 40årskris, vilket jag också har sagt till han. Tycker att han är otroligt töntig (sagt de med till han), han tänker så mycket på va alla andra tycker men tror knappast att nån skulle bry sig då jag är en mogen 25åring.

    Jag har hoppats på att åldersnoja ska släppa, vilket den har gjort massa. I början hade han problem med att bara handla pizza tillsammans, men han upptäckte väl att ingen höjde ögonbrynen och nu gör vi ju mycket och är som vilket par som helst offentligt. Vet inte va jag kan göra för att han ska släppa de helt? Man märker ju ingen ålderskillnad när vi umgås, vi har ganska lika liv och intressen (har inga egna barn, men massa runt mig i vardagen ändå)


    Menar inte att vara taskig nu men "mogen" menar du mest inte bara "allvarlig"... Känner igen mig delvis i din berättelse. Var 19 och ihop med en 27-åring. Han tyckte också det var pinsamt men släppte det och blev insläppt i hans familj och kom ofta och besökte honom på jobbet (!) såhär tio år senare hade jag nog inte besökt hans jobb varje dag. Snacka om att ta sig an friheter. Jag har alltid tyckt att jag varit mogen i alla mina åldrar - men såhär i efterhand - nä. Betyder inte att jag inte tror på ert förhållande, men ja, kan förstå att han tycker det är pinigt. Tycker det låter som att han gillar dig. Men man kan väl också anta att han är tillräckligt gammal för att formulera sina känslor. Han har nog ett omtänksamt tänk för dig - vill inte göra dig barnlös pga honom. Kan du tänka dig det?
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 nov 10:09
    #14
    Anonym (Oj...) skrev 2015-11-03 09:47:52 följande:

    Menar inte att vara taskig nu men "mogen" menar du mest inte bara "allvarlig"... Känner igen mig delvis i din berättelse. Var 19 och ihop med en 27-åring. Han tyckte också det var pinsamt men släppte det och blev insläppt i hans familj och kom ofta och besökte honom på jobbet (!) såhär tio år senare hade jag nog inte besökt hans jobb varje dag. Snacka om att ta sig an friheter. Jag har alltid tyckt att jag varit mogen i alla mina åldrar - men såhär i efterhand - nä. Betyder inte att jag inte tror på ert förhållande, men ja, kan förstå att han tycker det är pinigt. Tycker det låter som att han gillar dig. Men man kan väl också anta att han är tillräckligt gammal för att formulera sina känslor. Han har nog ett omtänksamt tänk för dig - vill inte göra dig barnlös pga honom. Kan du tänka dig det?


    Nja jag menar mogen som i mogen :) de har jag hört från andra med, på sättet att va och prata. Jo jag kan förstås också förstå varför han skulle tycka de är lite pinigt. Men är ingen som har brytt sig alls, vilket han också började fatta. Han mamma vet ju om mig, men tvivlar starkt på att han har sagt hur gammal jag är haha. Men barnen kanske har skvallrat :)

    Jag kan inte tänka mig att inte skaffa barn (om de va de du menar?). Jag skulle troligtvis känna mig hur nöjd som helst med han och hans barn nu. Men om det skulle ta slut i framtiden är jag säker på att jag skulle ångra mig så mycket om jag offra de för han. Men jag skulle vilja ta upp den diskussionen, jag skulle absolut kunna tänka mig att bara skaffa ett. Jag vill inte ha ett ensambarn utan syskon, men då får den ju 2 syskon ändå.
  • Påven Johann­a
    Äldre 3 nov 10:34
    #15
    Anonym (förtvivlad) skrev 2015-11-03 10:09:27 följande:
    Nja jag menar mogen som i mogen :) de har jag hört från andra med, på sättet att va och prata. Jo jag kan förstås också förstå varför han skulle tycka de är lite pinigt. Men är ingen som har brytt sig alls, vilket han också började fatta. Han mamma vet ju om mig, men tvivlar starkt på att han har sagt hur gammal jag är haha. Men barnen kanske har skvallrat :)

    Jag kan inte tänka mig att inte skaffa barn (om de va de du menar?). Jag skulle troligtvis känna mig hur nöjd som helst med han och hans barn nu. Men om det skulle ta slut i framtiden är jag säker på att jag skulle ångra mig så mycket om jag offra de för han. Men jag skulle vilja ta upp den diskussionen, jag skulle absolut kunna tänka mig att bara skaffa ett. Jag vill inte ha ett ensambarn utan syskon, men då får den ju 2 syskon ändå.
    Du pratar och resonerar alltså väldigt annorlunda mot hur du skriver?

    Personligen skulle jag tycka att det vore absurt att ta upp barnfrågan till diskussion med en människa som inte ens anser sig ha ett förhållande med dig. Jag tycker att du ska utgå från och lita på att han menar vad han säger och fatta dina beslut utifrån det. Det är orättvist både mot honom och mot dig själv att inte göra det. Att han numera går med dig och beställer pizza är ett mycket obetydligt incitament för att tro att han i själva verket skulle vilja bilda familj med dig och leva så som du önskar att han skulle vilja. 
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 nov 10:46
    #16
    Påven Johanna skrev 2015-11-03 10:34:14 följande:

    Du pratar och resonerar alltså väldigt annorlunda mot hur du skriver?

    Personligen skulle jag tycka att det vore absurt att ta upp barnfrågan till diskussion med en människa som inte ens anser sig ha ett förhållande med dig. Jag tycker att du ska utgå från och lita på att han menar vad han säger och fatta dina beslut utifrån det. Det är orättvist både mot honom och mot dig själv att inte göra det. Att han numera går med dig och beställer pizza är ett mycket obetydligt incitament för att tro att han i själva verket skulle vilja bilda familj med dig och leva så som du önskar att han skulle vilja. 


    Jag är väl dålig på att formulera mig kanske, med känslor och allt..

    Det är väl klart att jag inte tänker ta upp nån barnfråga, men jo egentligen vill jag att vi pratar om de. Men fattar väl att de inte är speciellt lämpligt nu. Du tror att jag bygger allt på pizza? Inte på att vi faktiskt gör så mycket mer? Vi umgås som vilket par som helst i ett förhållande. Vandrar, shoppar, badar och solar, gjort saker med barnen, osv. listan är lång. Han släpper in mig långt in på de privata. Det är inte bara pizza och sex
  • Anonym (Utnyt­tjad)
    Äldre 3 nov 15:05
    #17
    Anonym (förtvivlad) skrev 2015-11-03 09:37:51 följande:
    Nej jag tycker att de är töntigt att han grundar mycket på va andra ska tro.
    Ja du har rätt. Han har fått en fritid att göra precis va han vill på nu när han har har barnen varannan vecka. Jag förstår ju att de måste va en otrolig frihet, att hitta sig själv igen.
    Men så hade inte dom ett bra förhållande, det är helt otroligt att dom hade det som dom hade. Jag vet att han inte vill ha så igen. Så vill han inte stå på samma ställe igen om några år med separation och barn. Jag tror att de är mycket rädsla med.
    Jag är nog bara korkad, tror de jag vill tro

    Och sen så finns det alltid två versioner om hur det egentligen var, glöm inte det. Lätt också att efterkonstruera en verklighet som kanske inte var så illa egentligen, om du lyssnar på båda sidorna. Låter som en klassisk historia och sorry, jag tror fortfarande han har dig för att han kan, för att du låter honom. Så bekvämt och enkelt för honom just nu.

    Låt mig gissa, någon av dem (din kille eller hans exfru) var otrogen?
  • Anonym (hjk)
    Äldre 3 nov 15:25
    #18

    Man kan också ha "känslor" för en person utan att vara kär och utan att känna att man vill dela livet med den personen. Jag tror också det bästa du kan göra är att backa, säga att du vill ha ett "riktigt" förhållande eller inte alls. Men om du väljer den vägen måste du också vara beredd på att hålla det, och inte träffa honom mer.

  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 nov 15:47
    #19
    Anonym (Utnyttjad) skrev 2015-11-03 15:05:19 följande:

    Och sen så finns det alltid två versioner om hur det egentligen var, glöm inte det. Lätt också att efterkonstruera en verklighet som kanske inte var så illa egentligen, om du lyssnar på båda sidorna. Låter som en klassisk historia och sorry, jag tror fortfarande han har dig för att han kan, för att du låter honom. Så bekvämt och enkelt för honom just nu.

    Låt mig gissa, någon av dem (din kille eller hans exfru) var otrogen?


    Ja så kan de va. Men han har inte fått de att låta hemskt bara, han har pratat mycket positivt med. Har väl varit mycket bråk, väldigt olika liv och intressen. Det är ju ingens fel att man är olika och inte fungerar tillsammans. Han har aldrig skyllt på henne. Han förklarade de väl som att dom träffades på krogen, blev blixtförälskade, flytta ihop och innan dom kände varandra riktigt, så fick dom barn.

    Strax efter barnet va hon otrogen ja. Dom gick i familjeterapi och fick de ganska bra igen. Sen blev de det där klassiska "ett till barn fixar allt", så skaffa dom en till. Han inser ju nu hur korkat de är, inte så att han ångrar barnen men ja du fattar. Han önskar att dom hade lärt känna varandra bättre och insett att dom inte passa ihop istället för att kämpa så som dom gjorde i 10 år. Det verkar ha varit en blind blixtförälskelse.
  • Anonym (förtv­ivlad) Trådstartaren
    Äldre 3 nov 15:52
    #20
    Anonym (hjk) skrev 2015-11-03 15:25:03 följande:

    Man kan också ha "känslor" för en person utan att vara kär och utan att känna att man vill dela livet med den personen. Jag tror också det bästa du kan göra är att backa, säga att du vill ha ett "riktigt" förhållande eller inte alls. Men om du väljer den vägen måste du också vara beredd på att hålla det, och inte träffa honom mer.


    Det är väl kanske lite så de är. Med tanke på att vi är olika i livet.. Men tror att han har mer känslor än va han erkänner.

    Ja jo de gjorde jag. Jag har sagt upp kontakten flera gånger men de hålls inte (båda hållens fel). Jag vet att jag borde hålla de, att de vore bäst. Men jag vill inte, jag vill inte..
Svar på tråden Tror inte på att han inte har nå känslor
Logga in
Bli medlem