Inga släktingar

Jag har på många forum läst hur TS har problem med den egna familjen eller, i vissa fall, den närmaste släkten. Mitt problem är det motsatta - jag har inga släktingar. Jag är en kvinna i medelåldern med två vuxna barn och särbo och där tar det slut. Min pappa gick bort när jag var 25 och min mamma när jag var 42. Jag är enda barnet så syskon finns ej heller. Ibland känner jag en saknad som gör ont. Då jag var barn så umgicks vi mycket med släktingarna på min mammas sida. Vi träffades (kusiner, mostrar, morbröder mm) ofta hemma hos min mormor; söndagsmiddagar, jul och påsk. Nu har jag bara kusinerna kvar och kontakten med dem har jag mer eller mindre brutit. Den ena kusinskaran är väldigt "speciell" och syskonen i dem är ofta osams med varandra. Den andra skaran har alkoholproblem och bor dessutom inte i Stockholm. Ibland kan jag bli så ledsen på jobbet när folk pratar om att de ska träffa sin syster, sina föräldrar eller åka på släktkalas. Jag har vänner så det är inte det som är problemet. Men, mina vänner har släkt och jag skulle också så gärna vilja ha "någon". Ibland har jag funderat över att efterlysa "nya" släktingar. Det borde ju rimligtvis finnas fler i min sits.
Ibland blir jag också så ledsen över att mina barn helt saknar släktingar. Både mor- och farföräldrar är borta och deras pappa är också ensambarn så de har inga kusiner. Men, de har å andra sidan, alltid levt utan släktingar så de kommer kanske inte att sakna det på samma sätt som jag. Ibland tänker jag att jag borde ha skaffat 8 barn :-P
Hur tänker ni andra som ej heller har släktingar/ej har kontakt med släktingar? Saknar ni den kontakten eller trivs ni som det är?