Anonym (?) skrev 2015-12-03 20:30:51 följande:
Jo, hon blev en ung mamma men inte oerhört ung. Och hon är äldre än vad jag är. Vet inte hur hennes liv såg ut innan hon fick barn men jag tänker att i och med hur mycket tid hon har i sin vardag att göra precis vad hon vill utan något ansvar för barnets dagislämningar, aktiviteter, planeringsdagar, tidigt sänggående och alla andra vardagsbestyr så borde hon kunna klara av att vara "lekmamma" och åtminstone avsätta den lilla tid hon tar för sitt barn, MED sitt barn. Hon är ändå runt de 30 nu. Men det handlar väl om en mental ålder snarare än en biologisk sådan.
Jag tror också att det bästa är att ställa in sig på att barnet är här heltid, och resten som en bonus, precis som du säger. Där är det jag som är egoistisk och inte riktigt alltid gläds åt tanken, men det är ju mitt problem det.. Jag tänker mycket på hur barnet, när barnet blir äldre, ska bli ledsen kring situationen med barnets mamma. I nuläget idoliserar barnet mamman litegrann, antagligen för att barnet saknar sin mamma Även om barnet ofta innan lämningar säger att barnet inte vill åka till mamman. Men vad händer sen? När barnet börjar förstå mer kring vad mamman väljer göra istället för att vara med barnet? Att andra saker är viktigare? Hur kommer det kännas för barnet? Tänker du någonting kring det med din dotter och hennes relation med sin pappa? Eller är det jag som är knäpp som sitter och oroar mig kring det (och återigen lägger näsan i blöt?)?
Ta inte ut oron i förskott. Det viktiga är väl att barnet i alla fall har ETT tryggt hem hos er. Mer kan ni inte göra, men jag vet att det är svårt att acceptera. Jag har blivit besviken så många gånger då det hade varit skönt att få en paus. Numera är det mer jobbigt när hon kommer hem som en virvelvind och det blir skrik och gap igen efter en stillsam helg. Jag önskar att vi kunde bevara lugnet.
Förhoppningsvis kan pappan vara tydlig med hur besviket barnet blir och får mamman att tänka till. Ett tag kunde jag inte förbereda min tös på att åka till pappa förrän samma morgon för att hon inte skulle behöva ta risken att bli besviken. De få gånger jag lyckades försäga mig, så nog sjuttan ställde han in de gångerna.
Numera vet hon när hon ska till pappa och frågar själv ofta, men nu får pappan också förklara varför han inte kommer så jag slipper stå som the bad guy. Som tur är fungerar det bättre sedan hon blev lite äldre och kunde föra sin egen talan.
