Jag vill adoptera, men han är inte redo?
Hej familjelivare!
Vet inte riktigt vad jag vill ha ut av det här inlägget egentligen, det är lite komplicerat och jag antar att det enda som går att göra är att prata igenom, diskutera och mötas på mitten helt enkelt.. Men, jag har ända sedan jag som 13-åring fick reda på att jag inte kan bli gravid, varit inne på att adoptera. På grund av att jag inte ville ha hela "drama-biten" med en partner som ska vilja samma sak osv (och dessutom var singel tills jag var 21) så hade jag alla planer på att adoptera som ensamstående. Jag vet att "alternativen" blivit betydligt smalare på det viset etc, men det kändes som ett logiskt val för min del.
Men, som ni nog förstår, så kom denna fantastiska man in i mitt liv för lite mer än två år sedan nu. Vi bor tillsammans i bostadsrätt och jag är färdigutbildad inom vårdyrke till sommaren. Älskar min sambo (och inom det snaraste, man) otroligt mycket. Och han älskar mig lika mycket. Vi har det bra och förhållandet är stabilt. Vi jobbar båda två, jag är som sagt snart färdigutbildad, han är halvvägs genom sin utbildning men tog ett sabbatsår för att arbeta (har arbetat heltid hela tiden..)
Problemet kommer in, som ni nog förstår, när det gäller adoption. Han är medveten redan från första veckan vi träffades att jag inte kan bli gravid, men att jag är sugen på adoption. Vi är inte 25 ännu (ansökan/utbildning/lämplighets... görs ju från det året man fyller 25) vilket innebär att det ännu är åtminstone två år till innan det skulle bli tal om att påbörja en utredning. Jag vill kunna påbörja denna utredning i princip på min 25-årsdag, medan han vill vänta åtminstone tills vi är 30. Möjligen ännu längre än så. Jag försöker få honom att förstå att från det land vi har intresse av att adoptera är det minst fem års väntetid, om inte ännu längre. Jag vill VARA runt 30 den dag vi skulle bli föräldrar. Inte påbörja allting vid 30 och kanske inte vara föräldrar förrän vid 40. Jag tror det handlar en hel del om att han vill vänta på "rätt tillfälle", och hans föräldrar var lite äldre när dom fick honom. Min mamma och andra sidan var 16 när hon fick min syster och 18 när hon fick mig. Och jag vill vara lite yngre, för att finnas med under en längre tid. Ju äldre jag är innan jag blir förälder, desto färre antal år kommer jag få med mitt barn.
Tänker jag rätt? Tänker jag fel? Är det jag som har jobbiga och dumma krav? Eller är det okej från min sida att "kräva" lite mer, lite mer process och lite mer planering för framtiden?