Mitt barn väljer mormor framför mig

Så var min äldsta oxå. Grät varje gång vi skulle åka hem från mormor och morfar. Brydde sig inte när vi gick. Vinkade inte ens. När hon lärde sig prata sa hon varje gång att vi var tvugna och gå för hon ville vara själv med morföräldrarna. Hon Ville vara med dem hela tiden när vi var där eller om de var hos oss. Jag tyckte att det var så skönt att det var så. Då fick jag möjlighet att vila, åka handla eller göra annat. Jag lät det bara vara. Beror på hur man vill se på det.

Är du orolig för barnet eller orolig att ditt barn inte tycker om dig?

Du behöver varken vara orolig för barnet eller att ditt barn inte tycker om dig för det gör barnet, garanterat.

Det är värre om barnet inte har någon trygghet med någon annan än föräldrarna. Så var det med vårt andra barn. Gick inte att lämna till någon som ändå vara nära som morföräldrarna. Bara grät och ville vara med oss. Jättejobbigt. Nu har det vänt lite vilket känns roligt både för oss, mina föräldrar och vårt barn.

Mormor är ju den roliga. Tvivla inte på din roll som mamma, mamma är alltid mamma oavsett vad. Du märker ju hur ditt barn är när ni är själva eller med andra människor, vänner, bekanta.

Försök och se det ur en annan synvinkel. Tex att ditt barn är trygg med mormor är ju en bra sak. Om något skulle hända dig (hamnar på sjukhus eller måste resa iväg för några dagar) så vet du att det finns någon som ditt barn trivs hos är trygg. Om hon vill vara med mormor när ni ses så låt det vara så länge det är ok med mormor.

Vad är mormor inte vill? Är det att hon tycker det är jobbigt att barnet gillar henne så mycket och inte vill vara med dig under tiden ni umgås? Har du sagt till eller visat din mamma hur du upplever situationen?

Hur ofta träffar ni mormor? Jag vet att min systerson var likadan mot sin mormor när hon var på besök. Mamma träffar man ju hela tiden. Jag skulle tycka det är positivt att hon vill vara med mormor, betyder att hon är trygg nog att vilja lämna din trygga famn.

Du verkar vara en jättebra mamma. Du ska absolut inte tro mindre om dig själv pga barnets tycke för mormor. Jag fick inte ens putta på vagnen, inte mata, inte byta blöja med mitt första barn utan det skulle mormor eller morfar göra när de var med.

Barnet verka trotsa mot dig oxå, som de gör i olika åldrar. Barn är väldigt bestämda speciellt när de är ett år. De kommer i faser då de trotsar riktigt ordentligt och gråter/skriker hysteriskt om de inte får som de vill. Något som även jag fått uppleva med båda mina barn

Ibland får du vara bestämd och visa att nu byter du blöja, matar eller vad det nu kan vara. Kanske kan mormor göra något annat så länge. Och till en början kommer det vara jobbigt, barnet kommer att protestera. Men så kommer det vara i livet, man får inte alltid som man vill. Prata med din mamma att ni ska hjälpas åt i dessa situationer dvs att mormor inte tar barnet direkt om barnet skriker efter henne om du har barnet. För tar hon barnet varje gång när barnet protesterar och gråter ifrån dig kan det oxå visa signaler på att det är barnet som bestämmer.

Förstår exakt hur det är när man inte riktigt kommer in i mammarollen direkt, själv har jag haft allvarlig förlossningsdepression så jag minns inte mitt barns första halvår.

Jag tror att du ska tänka på att du gör ett bra jobb, tro på dig själv och njuta av den relationen ditt barn och mormor har.

Du och din man måste nog diskutera gällande uppfostran. Självklart gör man lite olika, det gör jag och min man oxå men överlag tycker vi lika.

Prata med din mamma hur du känner gällande relationen til ditt barn. Komm

Tycker att du ska försöka tänka utanför dig själv och tänka på vad som är bra för ditt barn. En god relation till mormor är bara positivt.

Oj vad långt det blev. Hoppas du orkade läsa

Vet du, du måste nog jobba lite med det här behovet av bekräftelse från ditt barn. Om du känner dig trygg i dig själv som förälder så blir det ingen stor grej om ditt barn avvisar dig. För det gör barn. De skriker att de inte vill gå hem från förskolan, att de vill ha en ny mamma, att de vill flytta hem till mormor och morfar eller att de bara tycker om pappa. Och då måste man vara trygg och säker och lugnt stå pall och säga: "Ja så kan det kännas ibland. Jag tycker om dig i alla fall."

Det är inget kvitto på att du är en bra mamma att ditt barn är supermammigt och bara vill ha dig jämt.

I den situation du beskriver skulle jag bara sagt åt min mamma första gången att sluta göra sig till tolk för vad dottern vill/känner och hjälpa till att klä på ungen ytterkläderna istället.