Anonym (Fem) skrev 2016-01-17 22:17:13 följande:
Vår minste son, 6-åringen, grät öppet ganska ofta de första dagarna, medans 8-åringen var mer dämpad. Senare var de nog mer ledsna för att mamma (och pappa) grät. Jag kände ofta skuld för att jag inte var någon bra mamma under den där tiden. Jag försökte att inte gråta öppet, men om jag gjorde det kom de alltid och kramade mig och då sa jag att det kändes bättre! När jag sen blev gravid igen sa de, särskilt den minste, att "den här bebisen kan väl inte dö?". Ja, vad svarar man?
Ja, det är ju du som har burit på bebisen flera månader, så det är väl egentligen inte så konstigt att du känner dig ensam i sorgen, precis som jag gjorde. "Skitledsen" var precis vad jag var, i princip hela tiden. Ingen annan kunde ju förstå hur stor sorgen faktiskt var. Jag var helt sjukskriven i en månad, började sen jobba deltid och var uppe i heltid efter 2,5 månad. Tyvärr godtog inte FK min sjukskrivning (pga att de tyckte att läkaren gjort fel, men det är en helt annan historia). Jag förstår att du inte orkar jobba, jag ville på ett sätt inte träffa någon alls förutom min man och mina barn. Å andra sidan kändes det som om jobbet (i klassrummet, jobbar som lärare), var det enda stället där jag kunde slappna av, barn är ju så naturliga! Kan du vara sjukskriven längre tid? Låt inte någon annan bestämma hur länge du ska sörja, det känner du bara själv!
Ja, att det skulle dröja 10 månader kunde vi inte tro, de andra blev till på första försöket! Livet gick liksom på vänt under den tiden. Om jag hade vetat innan att det skulle ta så och så lång tid, så hade det nog varit lättare att handskas med, nu gick månad efter månad, och jag visste inte om eller när jag skulle bli gravid igen. Till slut var jag övertygad om att jag inte skulle få fler barn.
Jag hoppas och håller alla tummar och tår att ni snart får ett litet syskon till! Och när du blir gravid, försök, om det går, att njuta! Förmodligen kommer du att vara orolig, och det är ju inget att göra något åt, men jag ångrar idag att jag inte slappnade av och njöt nån gång ibland i alla fall! Tills dess, prata om den lille, vem tror ni han hade varit lik? Fick han något namn? Jag önskar att jag kunde skriva något som fick dig/er att må bättre. Men en sorg måste man ju tyvärr gå igenom, med alla dess faser. Du/ni kommer att ta er igenom den, men låt det ta den tid det tar! Kram
Tack för dina ord.
Just nu känns det inte roligt. Känns så fel att ha sex med kondomer när det enda vi vill är att ha ett barn till och dessutom dröjer det ju så länge innan jag blir gravid (förmodligen). Kondom då lixom? Haha, vad sjukt.
Men jag måste läka ordentligt, det förstår jag..
På tisdag, 26 dagar senare börjar jag att jobba halvtid. Det känns så, vad ska jag säga, nervöst/sjukt/ledsamt. Livet går vidare vare sig jag vill det eller inte.
Om vi skulle försöka igen tror jag inte att jag kommer att kunna slappna av lr njuta. Jag kommer att vara helt paranoid och utom mig av oro. Har jag frågat om ni fick tätare kontroller och hjälp med oron?
Ja, vi har ett namn och bilden från ultraljudet i v.13 står framme. Vi pratar om honom varje dag.