Ansvar för bonus?

Just det här har jag själv upplevt vad gäller min sambo och hans son. När en konflikt uppstod så var det lättare att sopa den under mattan eftersom han snart ändå skulle till mamman. Och så där kände jag ju själv när jag bet mig i tungan flera gånger men för mig som inte ens är förälder blir det ju än svårare att säga ifrån om inte ens pappan klarar av det.
Men jag hoppas inte att det är det vanliga att ensamstående föräldrar gör så här för jag tror att man får en bättre relation om man sätter gränser och vågar vara direkt med varandra.

Sen vet jag inte om föräldrar får ännu mer dåligt samvete när de har träffat en ny också. Jag önskar att min sambo hade tagit tag i de där konkurrensbeteendena lite mer, markerat att det är inte okej och försäkrat att jag inte konkurrerar med hans barn, jag tror det är viktigt att både visa och prata om det, utan att för den sakens skull låta den nya känna sig utanför. Jag tycker det har varit skitjobbigt att vara "styvförälder" och jag tror inte det är helt lätt för en förälder i den situationen heller men de sitter ändå i en position där de måste ta ansvar för att ingen ska gå och bära på utanförskänslor och att den här skutan ska ta sig framåt.

Jag vet! Det är helt galet! Och vad ska JAG göra när pappan bara lägger sig flat hela tiden. Om jag någon gång tar en konflikt så blir jag den elaka styvmodern...

Jag hade som du inte barn när vi träffades och jag kan inte se varför jag helt plötsligt skulle träda in och ta hand om hans sysslor kring barnet. Nu var barnet redan i skolåldern annars hade jag kanske kunnat tänka mig att hämta nån gång på förskolan. Eller inte, jag hade förmodligen inte kunnat eftersom jag hade heltidsjobb. Men i grunden handlar det om hur min sambo beter sig, han frågar aldrig om jag vill hjälpa honom med något men på senare tid har det kommit mer och mer tendenser om att han tycker att jag borde vilja göra mer. Det är jättekonstigt. Men så är han nog sån som person att han inte vill be om något och att han inte vill säga tack.
Sen vi fick barn gemensamt så har det kommit mer på mitt bord eftersom jag ändå har varit hemma och t ex lagat mat och handlat mer. Då är det inte konstigt att jag suckar över att mamman exempelvis byter bort barnet skollov så att jag hamnar i att även se till lunch och annat till barnet. Då slår jag bakut och säger till pappan att nu får han se till att den biten funkar. Det blir inte heller bättre av att pappan inte är särskilt ödmjuk och försöker se det från mitt håll utan han klagar över att jag inte vill vilja ge honom detta, för man ska ju vilja ge varandra saker och ting. Suck.
Så hur är det för dig (L), vad förväntar sig din partner? Ber han snällt eller är han också en sån där som förväntar sig att man är en person med inneboende vilja att ta hand om hans barn?

Nej, men pappan vågar inte ens nämna för mamman att jag helst inte har barnet här på skolloven. Det innebär ju inte att han aldrig kan vara här på ett skollov men att jag har ett önskemål utifrån hur det drabbar mig, så utav tre veckor på julen skulle han ha varit hos mamman första och sista veckan, och det var ju perfekt. Men de byter och jag kan inget göra och ingen beklagar att de har bytt.
När började han förvänta sig att du hjälper till? Jag tror att det som (Mamma) här ovan gör är det rätta, så gör en smart förälder, förvänta sig inget och låt det växa fram. Samtidigt måste man nog som förälder även bjuda in, för har man inga barn själv kanske man känner sig osäker och vet inte riktigt hur man ska göra. Det är nog inte lätt att vara i förälderns sits heller men det är definitivt inte rätt att gå in och kräva, börja förvänta sig saker och säga att det är självklart. Då tröttnar man innan man ens börjat.