Ansvar för bonus?

Jag kan mycket väl tänka mig att om man passerat småbarnsåren och inte tyckte de var så fantastiska, så tror jag man tvekar rejält att börja leva med en man med barn i småbarnsåren.

Nu kommer det förhoppningsvis inte bli aktuellt, men om jag skulle bli singel idag, inte en chans att jag skulle flytta ihop med en man med förskolebarn, den tiden är förbi.

Just planeringen av ens tid, sambons ex ville även bestämma min semester (en dam med stort kontrollbehov och gärna ville bestämma åt andra, hon ville planera barnens vistelsetid hos oss när de var över 20 år, men då tänkte hon om när jag påpekade att de är vuxna, myndiga och bor inte ens hemma längre, så den biten klarar vi nog utmärkt utan hennes hjälp).

Nix, inte en chans (kan väl tillägga att hon lyckades inte bestämma över varken min eller sambons semester, min semester var projektstyrd och sambons produktionsstyrd)

När jag läser det ni skriver så fruktar jag när barnet blir i skolåldern (inom en inte allt för snar framtid). Det är nog min största rädsla. Hittils är det ju "vi" som  bestämmer över barnet, och inga jättestora beslut har behövts ta gällande barnet än. Men skolåldern och allt vad det innebär, och mammans inblandning i det. Hade inte mamman varit inblandad så hade det nog varit lite lättare att leva. Usch för att någon utomstående ska lägga sig i hur vi ska spendera vår tid. Och bestämma när man själv ska ha semester! Herregud :(

Jag blir lite fundersam när jag läser detta. Självklart är inte alla barn väluppfostrade, långt därifrån, men verkar vara VÄLDIGT många bonusbarn som är "dumma, ouppfostrade, jobbiga" osv... Kan det kanske vara så att det inte alltid ligger på barnen?

Dessutom har ju inte barnen valt situationen med bonusföräldrar hit och dit. Barnen får anpassa sig. Precis som bonusföräldern inte valt bonusbarnen, de får man på köpet. Barnen får även den extra föräldern/vuxna på köpet.

Det är inte alltid så lätt att anpassa sig och barnen kan vara ledsna, besvikna osv. Självklart ska man inte vara dum och elak för den skull men jag har svårt att tro att det alltid är så att bonusbarnen är de som inte sköter sig och att den andra biologiska föräldern är dum i huvudet. På något sätt tror jag alla har en del i detta...

Just det här har jag själv upplevt vad gäller min sambo och hans son. När en konflikt uppstod så var det lättare att sopa den under mattan eftersom han snart ändå skulle till mamman. Och så där kände jag ju själv när jag bet mig i tungan flera gånger men för mig som inte ens är förälder blir det ju än svårare att säga ifrån om inte ens pappan klarar av det.

Men jag hoppas inte att det är det vanliga att ensamstående föräldrar gör så här för jag tror att man får en bättre relation om man sätter gränser och vågar vara direkt med varandra.

Vissa människor behöver ju riktig hjälp... Jag är ingen förälder men jag är 16 år och ett bonusbarn, jag har bonussyskon och ett biologiskt, jag älskar mina bonussyskon som mina egna, dom är d finaste som hänt mig. Likaså min bonuspappa. I våran familj finns det inget som är "bonus" utan vi alla är en familj som älskar varandra. Min bonuspappa tar hand om mig lika mkt som min mamma. Det finns ingen skillnad. Punkt slut. Alla är där för varandra. Spelar ingen roll om d är bonus eller inte. Ta er i kragen människor!!

Till anonym (L) förlåt att du blev så förödmjukad, men såhär funkar det i min familj iaf. Vi är väldigt tajta. Men min mamma bestämmer inte över min bonuspappas barn. Hon kommer alltid finnas där för dom o ge dom råd. Men hon har ingen rätt att säga när dom får vara där eller inte tex. Det är pappan som bestämmer det. Men hos oss funkar det så att hans barn får komma o gå som dom vill (sen har dom bestämda veckor) men utöver det får dom själva bestämma. Jag o min bror bor med dom heltid. Skulle min bonuspappa inte vilja ha mig där så skulle min mamma nog bli rasande. Vi är alla en familj o det är allas hem. Hos oss har även barnen en röst. Vilket det verkar som att det inte finns hos dig. Bara för att du är vuxen betyder inte att du bestämmer eller att du är klokare på något sätt. Sätt dig ner i båten o andas lite. Du har för mkt luft. Alla vuxna är inte som du. Suck it up. Vänj dig vid att alla lever olika. Hoppas du nån gång får uppleva en sån kärlek som finns i min familj iaf. DÄR ALLA BLIR HÖRDA och inte bara VUXNA.

Nu kanske vi har fattat varandra fel. det jag menar är att bonusföräldern bestämmer inte när barnet ska få vara hemma hos pappa o när den inte ska få vara hemma hos pappa. Det är helt absurt. I min familj tkr vi det låter helt sjukt. Men sen så lever vi alla olika. Så ja kan ju inte utrycka mig egentligen. För att på familjeliv ska alla tycka lika. O den som tkr olika är dum i huvudet. Har ja fel? Näää. Ni är väldigt konstiga människor

Nu kanske vi har fattat varandra fel. det jag menar är att bonusföräldern bestämmer inte när barnet ska få vara hemma hos pappa o när den inte ska få vara hemma hos pappa. Det är helt absurt. I min familj tkr vi det låter helt sjukt. Men sen så lever vi alla olika. Så ja kan ju inte utrycka mig egentligen. För att på familjeliv ska alla tycka lika. O den som tkr olika är dum i huvudet. Har ja fel? Näää. Ni är väldigt konstiga människor

Ja menar absolut inte att bonusföräldern inte får vara med o bestämma! Jag älskar att min bonuspappa bestämmer o tar ansvar. Då känner ja mig som hans dotter istället för hans frus dotter. Kanske låter lite konstigt. Iaf. Ja vet bara att det kan vara riktigt svårt för ett barn att lyssna på sin bonusförälder. Därför tkr jag att man ska ta det lite lugnt med vissa grejer. (Nu säger jag hur det är i min familj) min bonuspappa bestämmer över mig lika mkt som min mamma. Men sen har dom även samma tankesätt o värderingar. O det skulle aldrig falla dom i tanken att barnen inte får vara hemma, eller så. Ska dom göra nått själva så är det dom som lämnat huset, nu är jag 16 så ja kan ta hand om mig själv o mina syskon vilket jag väldigt gärna gör. Så därför har vi aldrig barnvakt eller så. Ja ställer upp så ofta jag kan för att jag vill. Vi får även besök väldigt ofta, och oftast utan förvarning. Så vi är alltid alla hemma och vi älskar att vi har det så spontant, och alla är välkomna hem till oss. Tex kommer mammas o hans kompisar så sitter vi alla tillsammans. Dom mindre barnen går ju såklart o lägger sig. Men jag har inga "läggtider" eller nått speciellt som ja måste följa. Oftast vill dom jätte gärna att ja sitter kvar o är social. O vi har väldigt roligt ihop. Det är stor skillnad på mig o mina syskon (1,6,10) så jag är lite mellan ungvuxen. Tex hos min biologiska pappa är det annorlunda, då vi inte har så bra kontakt och han kanske inte är den "optimala" pappan. Hans fru skulle aldrig få bestämma över mig. Där ska det vara på mina villkor. Så vill jag ha det, min pappa och min mamma. ska jag gå dit så är det PÅ MINA VILLKOR för att ja är deras barn o ja ska må bra. Pappas nya skulle aldrig få säga till om något. Då skulle både min mamma och pappa bli väldigt arga.

Förstår inte riktigt vilket stycke du menar. Men om du menar det med att hos min biologiska pappa är de annorlunda är det pga väldigt många anledningar där han inte är lika ansvarstagande. Och inte hans fru för den delen. Dom har ingen vårdnad över mig utan bara min mamma. Så där kommer o går jag som jag vill. Men dom båda har ingenting att säga o tycka om hur jag uppfostras. M.m

Jag beter mig inte illa som vissa andra tonåringar, iaf vad jag har fått höra. Jag har aldrig varit respektlös eller så mot mina föräldrar. Vi har en väldigt stor respekt gentemot varandra. Jag har tex aldrig bråkat med min pappa eller hans fru för att det har inte funnits nått att bråka om. När ja är hos pappa kommer jag oftast dit lite hur som. Och det har aldrig varit nått problem. Sitter min pappas fru i köket o har en bjudning så sitter jag oftast med när ja kmr dit. Inte för att ja på något sett vill. Men hon försöker göra det bästa för mig, även fast att hon inte riktigt förstår vissa andra grejer. Men hon gör det för min pappas skull, för hon älskar honom. Jag har aldrig gjort en röra o sen inte städat upp efter mig. Jag är uppfostrad på ett väldigt fint sätt och att städa mitt hem (vart jag än går) det är en väldigt naturlig del för mig. Jag storstädar ofta med mamma o hjälper till med allting, för att jag är uppfostrad så. (Jag älskar även att städa för den delen.) i min familj är allt väldigt "kliniskt rent" och har man växt upp så vill man inte ha de på något annat sätt. Skulle ni se mig på riktigt så skulle ni förstå hur vi fungerar. Ja är inte som alla andra 16-åringar. (Inte för att det är något fel på dom eller på mig!) men egentligen är alla 16-17 åringar i våran familj väldigt ansvarstagande och att städa är inget problem alls. Min pappas fru är hemmafru så det är alltid lagat när jag kommer dit, inget jag har bett om eller så. Det bara funkar så där. Hemma så är det oxå mamma som lagar maten, när vi har kommit från skolan (jag kommer hem tidigast) så städar jag undan från morgonen, förbereder tills mamma kommer hem o sen när alla har kommit hem så sitter vi och har en stor familjemiddag o pratar om dagen o hänger, så ser varje dag ut (vi har en tradition med middagen att man ska umgås o prata) säkert inte bara vi. Men iaf, efter middagen fortsätter "hängandet" på soffan eller så kommer det släkt o vänner hem till oss eller så drar vi nånstans. Vi är en väldigt spontan familj. Men nu till din fråga, om jag någonsin skulle bete mig illa mot pappas fru (vilket jag aldrig skulle göra pga att jag har för mkt respekt för mig SJÄLV,) så skulle hon väl tycka det är konstigt, o fråga varför jag beter mig så, då skulle jag nog sätta mig ner o prata med henne. Men det har aldrig hänt.

Förstår vad du menar, fel utav mig att säga att alla ska ta sig i kragen. O förstår att jag låter lite lullig. Men såna här frågor är väldigt provocerande enligt mig. Vill att alla barn ska känna sig trygga o bra med sina bonusar. Därför jag står upp för dom barnen så mkt..

Förlåt att jag frågar en extra gång. Är du bonusförälder? Hur funkar det hos er?

Ja är glad att det fungerar för er! Tror nog din bonusdotter är glad och mår bra. Alla har ju det olika. Det här med barnfri tid/barn tid förstår jag oxå, men hos oss är det ju barnfri tid när mamma o bonuspappa går ut o äter eller om dom hittar på nått en kväll. Men vi barn är alltid hemma. Det är alltid minst ett barn hemma iaf. Att sova borta gillar vi inte. Men intressant att höra hur andra har det! Livet är så olika :) på ett bra sätt

Det är inte roligt att mamman till barnen har inflytande på tid och semesterplaneringar etc. MEN du bör nog tänka om när det gäller att se henne som en utomstående. Hon är ingen utomstående. Hon är barnens familj precis som du och barnens pappa är. Vare sig man vill det eller inte. Jag säger inte det för att vara dum utan i all välmening. Fixar du inte att se det på det viset så blir det svårt framöver. Onödigt svårt. Att träffa en man med barn ÄR inte helt enkelt och om jag fick välja om igen så skulle jag ha valt en man utan barn. Tror jag. Det har ju samtidigt gett mig så mycket annat...

Nä det handlat väl om att man gör det för att man vill isf...måste måste man ju inte...

Såna bonusar som du får mig att uppskatt mina föräldrar och bonusar några extra ggr. Jag visade dina svar för min bonuspappa och mamma. Dom tkr du är en väldigt konstig människa som kan leva med en man, som har barn som du inte ens vill ha att göra med egentligen. Det är ett sjukt beteende. Barnet kom inte på köpet, barnet fanns där innan du. Dennes mamma o pappa ville ha det. Så kommer du från ingenstans o vill helst inte ha med barnet o göra. Jag är världens gladaste som har världens bästa bonusföräldrar o syskon. Att man kan sitta som en FAMILJ och älska varandra genom vått o torrt. För att vara en vuxen så är du ute på villovägar. O ja kan säga det från hjärtat, för att jag har varit med om vissa grejer som gjort riktigt ont i hjärtat. Genom hur du skriver kan jag se vilken konstig människa du är

Problemet där verkar ju vara att "bonusdottern" och hennes pappa inte har någon bra relation. Det verkar ju inte ha så nära relation osv. Hade de haft det tror jag att hon hade tyckt det var okej att även hans sambo var med i beslut också.

Säger inte att hennes sätt att resonera är okej men vet själv hur det är när en förälder inte är en bra förälder, men att man som barn ändå försöker få en relation för man älskar ju ändå sina föräldrar... men kontakten/situationen/ansvaret blir annorlunda när man inte har nån bra kontakt med föräldern och föräldern kanske inte tar sitt föräldraransvar.