Ansvar för bonus?

Jag skulle aldrig välja en man med barn under 16/17 igen faktiskt. .

Dels påfund av att jag inte vill ha ner småbarnsårnär mina väl växt upp. Men mestadels pga att jag ALDRIG mer tänker ingå en relation där det är en tredje spelare (mamman) som har ngt att säga till om gällande planering av min tid.

Just planeringen av ens tid, sambons ex ville även bestämma min semester (en dam med stort kontrollbehov och gärna ville bestämma åt andra, hon ville planera barnens vistelsetid hos oss när de var över 20 år, men då tänkte hon om när jag påpekade att de är vuxna, myndiga och bor inte ens hemma längre, så den biten klarar vi nog utmärkt utan hennes hjälp).
Nix, inte en chans (kan väl tillägga att hon lyckades inte bestämma över varken min eller sambons semester, min semester var projektstyrd och sambons produktionsstyrd)

Jag blir lite fundersam när jag läser detta. Självklart är inte alla barn väluppfostrade, långt därifrån, men verkar vara VÄLDIGT många bonusbarn som är "dumma, ouppfostrade, jobbiga" osv... Kan det kanske vara så att det inte alltid ligger på barnen?

Dessutom har ju inte barnen valt situationen med bonusföräldrar hit och dit. Barnen får anpassa sig. Precis som bonusföräldern inte valt bonusbarnen, de får man på köpet. Barnen får även den extra föräldern/vuxna på köpet.

Det är inte alltid så lätt att anpassa sig och barnen kan vara ledsna, besvikna osv. Självklart ska man inte vara dum och elak för den skull men jag har svårt att tro att det alltid är så att bonusbarnen är de som inte sköter sig och att den andra biologiska föräldern är dum i huvudet. På något sätt tror jag alla har en del i detta...

varför kan man inte få det från fler människor? Det ena utesluter ju inte det andra. Jag själv hade aldrig velat bo med någon jag kände inte tyckte om mig...
Dessutom är det långt i från alla barn som har bra föräldrar bara för de är biologiska så dessa barn behöver ännu mer kärlek från andra omkring dem.

Jag har väl aldrig skrivit att det skulle vara enkelt att vara bonusförälder och att bo under samma tak som någon annans barn, som man inte valt själv. Jag har dock andra erfarenheter än du tydligen. Har flera skilda föräldrar omkring mig och visst finns de det som skämmer bort sina barn i rädsla för konflikt eller av dåligt samvete men de flesta, inklusive mig, är ju precis tvärtom. Min rädsla är just att de ska få några slags förmåner pga det, men så vill jag inte ha det, för så funkar inte livet när de blir vuxna sedan, att man får allt. Så jag är väldigt noga med att de inte ska få allt och att de ska behandlas precis som jag hade gjort om vi hade bott ihop hela livet.

Jag köper inte att det mesta skulle ligga hos biologiska föräldern och barnet. Det är att se väldigt själviskt på situationen. Jag tror att det många ggr ligger lika mycket hos bonusföräldern som hamnat i en sits de egentligen inte vill vara i. Vi behöver inte tycka likadant men det är min erfarenhet.

Självklart är det mycket, mycket svårare att leva i en bonusrelation än i en kärnfamilj på så sätt att det involverar människor som egentligen inte tillhör familjen plus att det är folk även inuti familjen som man inte valt själv. De kom liksom på köpet...

Jag vill väl mest få fram att jag tycker det är väldigt sorligt att det blir så mkt snack och då framför allt negativt snack om bonusbarnen och de biologiska föräldrarna nästan jämt på familjeliv. Många bonusföräldrar är ju även biologiska föräldrar. Så att alla barn är ouppfostrade tror jag inte på, däremot tror jag att situationen inom en bonuskonstellation gör många av de involverade kanske osäkra på hur man ska vara i denna situation.

Barnet vill att mamma och pappa ska vara vänner men de är även beroende av den bonusförälder som finns i en eller båda familjerna.

Den biologiska föräldern är ju förälder även när barnet är i den andra familjen och oftast separerar man ju av en orsak och kanske tycker att den andra föräldern gör på ett sätt man inte uppskattar.

Bonusföräldern kanske egentligen inte vill ha barnet där, de valde ju partnern och inte barnen men de kommer ju på köpet. Det kanske finns en irritation mot den biologiska föräldern eftersom de ändå har separerat och troligtvis finns det saker ens partner kanske berättat som den biologiska som man inte uppskattar osv osv

Finns ju såååå många orsaker till att det blir dålig stämning och att saker inte funkar. Det tråkiga är att det oftast är barnen som får det på sig att de är ouppforstade, bortskämda osv osv. Jag tror bara inte det är så jäkla lätt för barnet att hamna i den situation de hamnat i. De vuxna gör ändå VAL att separera/träffa en ny, barnen kan inte välja?

Jag hade som du inte barn när vi träffades och jag kan inte se varför jag helt plötsligt skulle träda in och ta hand om hans sysslor kring barnet. Nu var barnet redan i skolåldern annars hade jag kanske kunnat tänka mig att hämta nån gång på förskolan. Eller inte, jag hade förmodligen inte kunnat eftersom jag hade heltidsjobb. Men i grunden handlar det om hur min sambo beter sig, han frågar aldrig om jag vill hjälpa honom med något men på senare tid har det kommit mer och mer tendenser om att han tycker att jag borde vilja göra mer. Det är jättekonstigt. Men så är han nog sån som person att han inte vill be om något och att han inte vill säga tack.
Sen vi fick barn gemensamt så har det kommit mer på mitt bord eftersom jag ändå har varit hemma och t ex lagat mat och handlat mer. Då är det inte konstigt att jag suckar över att mamman exempelvis byter bort barnet skollov så att jag hamnar i att även se till lunch och annat till barnet. Då slår jag bakut och säger till pappan att nu får han se till att den biten funkar. Det blir inte heller bättre av att pappan inte är särskilt ödmjuk och försöker se det från mitt håll utan han klagar över att jag inte vill vilja ge honom detta, för man ska ju vilja ge varandra saker och ting. Suck.
Så hur är det för dig (L), vad förväntar sig din partner? Ber han snällt eller är han också en sån där som förväntar sig att man är en person med inneboende vilja att ta hand om hans barn?

Vissa människor behöver ju riktig hjälp... Jag är ingen förälder men jag är 16 år och ett bonusbarn, jag har bonussyskon och ett biologiskt, jag älskar mina bonussyskon som mina egna, dom är d finaste som hänt mig. Likaså min bonuspappa. I våran familj finns det inget som är "bonus" utan vi alla är en familj som älskar varandra. Min bonuspappa tar hand om mig lika mkt som min mamma. Det finns ingen skillnad. Punkt slut. Alla är där för varandra. Spelar ingen roll om d är bonus eller inte. Ta er i kragen människor!!

Nej, men pappan vågar inte ens nämna för mamman att jag helst inte har barnet här på skolloven. Det innebär ju inte att han aldrig kan vara här på ett skollov men att jag har ett önskemål utifrån hur det drabbar mig, så utav tre veckor på julen skulle han ha varit hos mamman första och sista veckan, och det var ju perfekt. Men de byter och jag kan inget göra och ingen beklagar att de har bytt.
När började han förvänta sig att du hjälper till? Jag tror att det som (Mamma) här ovan gör är det rätta, så gör en smart förälder, förvänta sig inget och låt det växa fram. Samtidigt måste man nog som förälder även bjuda in, för har man inga barn själv kanske man känner sig osäker och vet inte riktigt hur man ska göra. Det är nog inte lätt att vara i förälderns sits heller men det är definitivt inte rätt att gå in och kräva, börja förvänta sig saker och säga att det är självklart. Då tröttnar man innan man ens börjat.

Så du som är bonusmamma/bonuspappa ska faktiskt inte få ha nått att säga om när barnet ska vara där eller när den inte ska vara där tex. Barnet var ju med sin förälder innan DU som bonus kom in o ville bestämma o röja. Ett barn får vara hemma när h*n vill. Vart den vill. Punkt slut