Ansvar för bonus?

Jag önskar bara att alla barn som har bonuspappor/mammor/syskon ska få vara lika lyckliga som jag. O därför är det föräldrarnas ansvar att göra så det blir så. Inget barn ska någonsin känna sig utanför, o speciellt inte hemma hos sin mamma/pappa. Ingen annan ska få komma i bestämma o ändra på hur pappan eller mamma har det hemma med sina barn. Så du som är bonusmamma/bonuspappa ska faktiskt inte få ha nått att säga om när barnet ska vara där eller när den inte ska vara där tex. Barnet var ju med sin förälder innan DU som bonus kom in o ville bestämma o röja. Ett barn får vara hemma när h*n vill. Vart den vill. Punkt slut

Till anonym (L) förlåt att du blev så förödmjukad, men såhär funkar det i min familj iaf. Vi är väldigt tajta. Men min mamma bestämmer inte över min bonuspappas barn. Hon kommer alltid finnas där för dom o ge dom råd. Men hon har ingen rätt att säga när dom får vara där eller inte tex. Det är pappan som bestämmer det. Men hos oss funkar det så att hans barn får komma o gå som dom vill (sen har dom bestämda veckor) men utöver det får dom själva bestämma. Jag o min bror bor med dom heltid. Skulle min bonuspappa inte vilja ha mig där så skulle min mamma nog bli rasande. Vi är alla en familj o det är allas hem. Hos oss har även barnen en röst. Vilket det verkar som att det inte finns hos dig. Bara för att du är vuxen betyder inte att du bestämmer eller att du är klokare på något sätt. Sätt dig ner i båten o andas lite. Du har för mkt luft. Alla vuxna är inte som du. Suck it up. Vänj dig vid att alla lever olika. Hoppas du nån gång får uppleva en sån kärlek som finns i min familj iaf. DÄR ALLA BLIR HÖRDA och inte bara VUXNA.

Om det påverkar bonusföräldern så har man, enligt mig, självklart rätt att ha en åsikt och vara med och bestämma om när barnet skall vara hos oss. Många av de trådar jag läser om just detta hsndlar om att barnet kommer när föräldern inte ens är hemma. Dvs att bonusföräldern blir den som har huvudansvaret istället för föräldrarna. Jag har tillomed läst trådar om där föräldrarna bestämt att barnet skall vara i ena hemmet när föräldern i det hemmet är borta på jobb HELA veckan.

Min bobus är välkommen hit när hon vill. MEN vid ett fåtal tillfällen passar det inte och då måste vi kunna säga nej. PRECIS som vi vis samma tillfällen då lämnat bort våra gemensamma barn till barnvakt.

Det kommer helt enkelt inte vara någon hemma - eller så kommer det att vara fest som inte är lämplig för ett barn.

Så jag tycker inte ditt resonemang håller. Och jag förstår inte hur du kan anse att man som bonusförälder inte får vara med och lägga upp ett umgänge som passar HELA familjen. Jag förstår inte heller hur man kan anse att bonusföräldern skall ta ett större ansvar än föräldern själv. Vilket det blir om barnet får komma när föräldern inte är hemma.

Förstår inte hur vissa av er kan skriva att ni tvingas bo med era bonusbarn. När man väljer att satsa på en relation med någon som har barn måste man välja in barnen också med allt vad det innebär. 

Jag har själv bonusbarn och i början tog jag inte så mycket ansvar och var sällan ensam med dem under några längre stunder. Men allt eftersom tiden gick blev det naturligare och naturligare. 

Har jobbat mindre än barnens biologiska föräldrar samt på kvällar och helger så har barnen varit sjuka när jag varit hemma har det varit självklart att jag har varit med dem. Nu studerar jag och då lämnar och hämtar min fru oftast de veckor som vi har barnen. Känner jag att jag har tid så kan jag hämta dem tidigare ibland.
Föräldrasamtal, aktiviteter, läkarbesök m.m. får deras biologiska föräldrar ha ansvar för. Hon har huvudansvaret för läxläsningen men jag hjälper när det behövs. 

Barnen var ca 2 och 5 när jag kom in i deras liv och jag var helt oerfaren med barn och hade inte tänkt skaffa några egna men kärleken till deras mamma ändrade på allt det. Sen kan jag ofta känna att deras biologiska föräldrar är bättre på att ta hand om dem, att barnen hellre är med dem. Visst finns det lite avundsjuka från min sida men den håller jag för mig själv. Vill deras pappa lämna dem oss under hans vecka trots att det är hans vecka är det min fru som bestämmer om det går bra. Skulle det vara så att hon är borta på jobb eller så frågar hon mig om jag kan vara med barnen och säger jag nej så blir det så, fast oftast säger jag ja om jag kan. 

Slutligen vill jag tillägga att jag numera pratar om barnen som att de vore mina egna och att jag till min fru oftast säger våra barn om jag kommenterar något om dem. 

Förstår inte riktigt vilket stycke du menar. Men om du menar det med att hos min biologiska pappa är de annorlunda är det pga väldigt många anledningar där han inte är lika ansvarstagande. Och inte hans fru för den delen. Dom har ingen vårdnad över mig utan bara min mamma. Så där kommer o går jag som jag vill. Men dom båda har ingenting att säga o tycka om hur jag uppfostras. M.m

Hej.

Jag har varit bonusmamma i 6 år nu. Har alltid tagit mycket ansvar. Min sambo reste ganska mycket tidigare och kom hem ganska sent vissa kvällar och ibland övernattade han. Så jag har verkligen blivit en extramamma de veckor vi har barnen. Jag har haft VAB, läser läxor, nattar, finns där i största allmänhet. Har även varit med på skolaktiviteter såsom när de spelar teater i skolan och på föräldramöten. Men jag har också gjort mer roliga saker med barnen såsom egna dagar på stan med shopping och fika med dottern, bakat, gjort ex julgodis tillsammans etc... Jag har inga egna barn så på det viset har det varit lätt att lägga mycket tid på mina bonusar. Min sambo litar på mig till 100% och har varit tydlig mot barnen att jag har lika mycket att säga till om i det här hemmet. Dock så har vi också varit tydliga med att det är i det här hemmet som jag har det. När det gäller vissa beslut så är det han och barnens mamma som bestämmer och inte jag. Det har funkat bra för det mesta. Det kan också bli lite bökigt när sambon tycker att jag har fel i vissa frågor och känner att det är han som har ansvaret för uppfostran, men han är väldigt noga med att inte ta de diskussionerna inför barnen utan de tar vi som två vuxna och står enade inför barnen.Dock så känner jag ibland att jag har tagit ett lite för stort ansvar. Svårigheten är att pappan ibland tar det för givet att jag alltid ska finnas där och att jag ibland kan känna att det faktiskt eg inte är mitt ansvar.  Men samtidigt vill jag ha det så. Det är ju min familj och jag vill inte stå utanför utan vara en del av den. 

Hur gamla är dina bonusar? 

Det är inte roligt att mamman till barnen har inflytande på tid och semesterplaneringar etc. MEN du bör nog tänka om när det gäller att se henne som en utomstående. Hon är ingen utomstående. Hon är barnens familj precis som du och barnens pappa är. Vare sig man vill det eller inte. Jag säger inte det för att vara dum utan i all välmening. Fixar du inte att se det på det viset så blir det svårt framöver. Onödigt svårt. Att träffa en man med barn ÄR inte helt enkelt och om jag fick välja om igen så skulle jag ha valt en man utan barn. Tror jag. Det har ju samtidigt gett mig så mycket annat?

Till (L) nu är det ju faktiskt så att du har självmant VALT att leva tillsammans med en man som har barn. Och då får faktiskt du anpassa dig efter det. Att säga att du har väldigt lite intresse i ett barn, som egentligen står dig väldigt nära, (då du är den där extra vuxna) ingen tvingar dig att bo kvar.

Vad tycker din parter om ditt tankesätt??

Jo vissa måsten finns faktiskt i livet. Ja vet inte hur du o din parter lever eller kommer överens heller för den delen. Men ditt beteende är väldigt taskigt mot din man.

Såna bonusar som du får mig att uppskatt mina föräldrar och bonusar några extra ggr. Jag visade dina svar för min bonuspappa och mamma. Dom tkr du är en väldigt konstig människa som kan leva med en man, som har barn som du inte ens vill ha att göra med egentligen. Det är ett sjukt beteende. Barnet kom inte på köpet, barnet fanns där innan du. Dennes mamma o pappa ville ha det. Så kommer du från ingenstans o vill helst inte ha med barnet o göra. Jag är världens gladaste som har världens bästa bonusföräldrar o syskon. Att man kan sitta som en FAMILJ och älska varandra genom vått o torrt. För att vara en vuxen så är du ute på villovägar. O ja kan säga det från hjärtat, för att jag har varit med om vissa grejer som gjort riktigt ont i hjärtat. Genom hur du skriver kan jag se vilken konstig människa du är

Du hoppar på dem som inte tar en föräldraroll för sina bonusbarn. Samtidigt berättar du att din pappas sambo aldrig skulle få säga till om ngt gällande dig.

Borde inte der få dig att inse hur sned din bild är och att du ser väldigt selektivt på saken?

Om du skulle leva som du lär hade du ju tyckt det var självklart att din pappas sambofick vara med och bestämma och vara delaktig.

Inte speciellt snyggt att kasta skit på dem som lever på ett sätt du själv förodrar.

Pappa o hans fru kommer aldrig få en input i mitt liv pga deras val. Dom är inte ansvarstagande. Därför säger jag som jag gör. I mina ögon är inte ni ansvarstagande. O drför tycker jag som jag gör. Skulle pappas fru ta ansvar skulle hag mer än gärna lyssna på henne.

Nu frågar du "bonusdotter" men jag vill bara förklara hur JAG som biologisk mamma känner det. Å andra sidan kan det vara en skillnad om mina barn hade haft en närvarande biologisk pappa. Då hade jag kanske tänkt annorlunda. Nu känner jag att mina barn i stort sätt inte har någon pappa. Jag har mina barn på heltid. Min önskan är att den jag lever med kan se mina barn som sina egna, ta ett ansvar och bli en manlig förebild för mina barn.

Jag skulle däremot aldrig TVINGA en partner att göra det för det är dömt att misslyckas. Jag vill att han ska VILJA göra det själv för han vill leva ett sånt liv. Jag har dock gjort valet att den partner jag ska leva med ska vara en som ÄR delaktig i mina barns liv. Då gäller det inte bara att bonusföräldern ska vara någon som bara ska följa med och ta ansvar och bara få de negativa bitarna av att ha barn. Jag vill att han ska få lika stort ansvar som mig. Uppfostra, säga nej, bestämma osv. Det är mitt önskemål. Vill han inte det så förstår jag, men den personen skulle jag nog inte kunna leva med.

Dock tror jag som sagt, att jag hade tänkt annorlunda om jag hade haft ett varannan vecka liv. För då har barnen redan en pappa.

Vi kommer aldrig komma "överens" om detta eftersom vi alla har olika erfarenheter och man är olika slags människor. Det viktiga är väl att de två som väljer att leva ihop är överens om hur man vill leva. Är man det ska man väl strunta i vad folk omkring tycker. Är man däremot INTE överens inom familjen så blir det ju ett stort problem som nog är svårt att klara av.