Väntar en liten pojke, hur klarar man av att vara ensamstående?!

Kan förstå din rädsla och oro. Har själv växt upp med endast min mamma närvarande. Tyvärr kan jag inte ge dig några direkta svar, tror inte det finns några.

Det jag kan säga att jag var i en liknande situation när jag väntade mitt första barn för ca femton år sedan. Jag var då 20 år, kände i princip ingen som hade barn. Jag var den första i min vänskapskrets. Pappan (som jag träffat för några månader sedan) till barnet hade en liknande första reaktion, som du beskriver. Jag hade samma svar som du. Inte ens chans att jag gör abort. Jag sa till honom att han inte skulle känna ett tvång att stanna hos mig. Han fick panik och gick iväg. Några timmar senare kom han tillbaka. Vi höll ihop i ca 12 år. Många av de åren var riktigt dåliga från och till. Inte alla dock.

Jag var sjukskriven mycket under graviditeten, och träffade således en del olika läkare. Vid ett tillfälle bröt jag ihop, just av Iron hur det skulle gå med allt. Jag kände knappt mitt barns pappa, och jag var fullt beredd på att han skulle kunna ångra sitt beslut vilken dag som helst. Jag antar att det var rätt läkare på rätt plats. När jag satt där och grät hysteriskt så sa hon till mig att allt kommer att ordna sig. Jag skulle behöva bli vuxen nu. Det var ju så jag hade bestämt när jag beslutat mig för att behålla barnet, sa hon. Jag sa till henne att det inte var något beslut, utan en självklarhet. Då så, sa hon. "Då är det dags att samla kraft och vara stark för ditt barn. Det kommer behövas. Men du kommer att klara det! Dina moderskänslor kommer att ta över. Vänta du bara så ska du se att jag har rätt."

Jag glömmer aldrig det hon sa. Det låter kanske enkelt för någon oberoende person att säga så. Men jag antar att det var precis vad jag behövde höra.

Nu blev min situation inte som den du har framför mig. Men jag känner att den kunde ha blivit det, och det var det jag förberedde mig på. Jag kan verkligen förstå hur du känner dig. Det är bara att blunda och backa i tiden.

Det enda råd jag kan ge dig är försöka hålla dig lugn, även om det är otroligt svårt. Du kommer att ha dagar som är "uppåt", men även "neråt". Det är ok helt enkelt. Så är det även för de som är två föräldrar. Det kommer bli jobbigt, men din pojke kommer också ge dig så mycket glädje.

I min stad kunde jag få gratis kuratorstöd på kvinnokliniken. Det hjälpte mig en hel del. Kolla upp om det finns ngt liknande i din närhet.

Oj, så långt detta blev. Jag vet inte om du tycker jag mest svamlar. Ville bara försöka ge dig någon form av hjälp. Hoppas du kan känna dig något så när lugn under resten av graviditeten, för din sons skull också. Prata med din barnmorska och se om hon kan guida dig vidare till lämpligare experthjälp. Det hjälper att ha någon att prata med. Tro mig.

Lycka till!

Jag och min man separerade när jag var gravid med andra barnet. Så jag är ensam med två idag. Deras pappa finns här, han träffar dom ofta och älskar dom över allt annat, men han tar inget ansvar för dom. Jag gör allt. Och det går. Självklart är det jobbigt ibland och när bebisen skriker hysteriskt i 3 timmar så önskar man att någon kunde ta över i så bara 10 minuter. Men för det mesta så flyter det på och den kärlek och glädjen jag får från mina barn är värt allt. På nått sätt så orkar man bara, finns inget jag inte skulle göra för mina barn.

För det första förbered dig både praktiskt, mentalt och var påläst om amning, första tiden mm, så du inte fastnar i att förbereda dig fram till förlossningen som många gör. Bunkra mat i frysen som du till och med kan äta med en hand om du skulle behöva. Sov när bebisen sover och sänk nivån på städning och annat som går. Har du möjlighet att ha diskmaskin sparar det mycket tid, OM du får en närhetstörstande bebis. Fundera på om du ska skaffa sele eller sjal som bärhjälpmedel om du får den sortens bebis.

Första året drygt levde jag med äldsta tösens pappa, men han var bara intresserad av henne under pappadagarna sedan fick jag göra i princip allt med henne och i hemmet förutom matlagningen. Då han hade lätt att få panikångestattacker så hade jag ibland två barn och knappt någon avlastning mer än när jag bröt ihop fullständigt. Vi samsov och hon ammade med 1-3 timmars mellanrum hela nätterna. Att komma iväg på babycafé och träffa människor var mitt andningshål. Jag har även dansat linedance med barnet i sele för att få lite motion utöver promenaderna.

Sedan var jag ensamstående från 14 månader och cirka ett år framåt. Det var kämpigt, men gick. Värst var att bli sjuk i hög feber eller magsjuk, så försök ha en back-up för sådana tillfällen. Min mamma fick åka 20 mil när jag låg däckad med feber och knappt klarade av att hålla mig vaken och då ta hand om en klättrande ettåring var inte lämpligt.

Att fynda på barnklädesmarknader/loppis på våren och hösten är också smart, likaså att shoppa på halva rean och lägga undan och förbereda kommande storlekar sparar en hel del ekonomiskt.

Tack så oerhört mycket för era fina svar, jag känner nu ett annat lugn.
Och jag vet att jag kommer klara av det, men det kommer bli jobbigt, men som ni säger så är det värt det då jag kommer få den finaste gåvan någon kan någonsin få. 

Ensamstående mammor, hatten av, ni är grymma! Hoppas jag får samma stryka som ni verkar ha.

Mvh 
blivandemamma2016

Jag är inte ensamstående men vill ge dig lite pepp och goda råd ändå. Har inte läst tidigare kommentarer så ursäkta om det blir upprepningar.

Att fundera på hur man skall klara av att ta hand om ett barn tror jag alla går igenom, oavsett ensamtstående eller inte. Sedan så är det klart att ensamstående troligen inta har samma möjlighet till avlastning men då får man försöka planera ordentligt och vara förberedd.
Har du familja/vänner etc som kan ställa upp i början. Bara någon timmes avlastning är guld värd eller ex hjälp att handla etc. Gör matlådor till dig att ha första tiden, köp hem det som ni kommer behöva första tiden för att slippa stressa ut och handla. Sedan går det ju numera att handla mycket på nätet och till och med få det hem till dörren.
Man är trött i början, vila när bebis vilar. Sömnbrist är inte farligt, bara jobbigt ;)
Första veckorna är jobbiga men ju större bebisen blir desto lättare tycker jag det blivit med rutiner etc.

Önskar dig lycka till och tycker du är stark!!

Hej.

Här har du iallafall en som är i samma situation, det skulle kunna varit jag som skrivit ditt inlägg nästan.

Enda skillnaden är nog att jag är väldigt vän att vara ensam/göra allt själv. Det är nog bara sån jag är :) Jag är i vecka 17 idag så ganska lika ligger vi också. Varit sjukskriven och fått be väldigt mycket om hjälp senaste veckorna, vilket jag inte alls är bekväm med.. Men ibland måste man.

Fått mycket ångest för att jag inte kan jobba, för att bebispappans "kompis" (han gillar inte henne, och jag hatar henne) skriver massa skit till mig om hur dåligt han mår och att han kan ta bebisen ifrån mig om jag inte går med på delad vårdnad tex?! Fastän han skrivit så mycket om hur jag förstör hans liv och annat elakt, tror inte han vet att/vad hon skriver och jag orkar inte reda ut allt.. Hon gör mig så arg när hon försöker medla fastän hon inte vet någonting. Han vill hur som INTE ha barn det är helt klart.

Jag vill inte ha honom tillbaka heller, den bron brände han när han anklagade mig för att ha planerat allt, förstör hans liv etc, trots att han vet att jag ätit p-piller.

Nu blev det väldigt sulligt skrivet alltihopa men jag skyller på spymaraton och dålig sömn ;)

Hur som så finns jag här om du vill prata, du är inte ensam i den har situationen fast det ibland känns hopplöst. Stor kram!!!

Skulle aldrig behålla en unge med en karl som inte vill se åt en ens.

Nu känner hon sig nog bättre. *ironi*

Det är inte fråga om ifall hon ska behålla barnet. Det hon behöver stöd med är HUR hon ska klara av det hela ensam.

Du har rätt till din åsikt. Men den var högst orelevant här, dvs till ingen hjälp alls.

Och jag använder inte abort som preventivmedel bara för att "det inte passar just nu". Tack men nej tack för din åsikt.

Hej,

Jag blev lämnad av min sambo när jag var gravid i vecka 16. Kan nu i efterhand se att jag inte njöt ett dugg av min graviditet. Dagarna gick åt åt oro, rädsla. Den blivande pappan valde bort oss helt. 
Alla pratade om hur de längtade efter sina bebisar, jag var ganska blasé.

Men sen kom han. Världens finaste kille och det var kärlek vid första ögonkastet. Visst har det varit tufft många ggr. Han är 2 idag. Min pojke hade ganska svåra sömnproblem, vaknade sisådär 8-10 ggr per natt. Då är det jobbigt att vara ensam, när kräksjukan kommer, då är det jobbigt att vara ensam. Men det går. Från att innan barn behövt 8-10 timmars sömn per natt för att överleva så klarar jag mig idag på 5 utan att vara helt slut.  

Mitt hem är ett ständigt kaos då jag har fått inse att jag hinner inte med allt. Så det är ett tips, organisera ditt hem innan bebisen kommer för att underlätta undanplockning och städning, :) Köp en sjal och träna på att knyta den. Jag började inte använda min först pojken var 8 månader. Det var synd får det underlättade enormt att ha den.

Min sons pappa har ingen direkt kontakt med sin son. ett par ggr per år träffas dom. Men vi har det bra och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. 

Hej! Jag har numera en ny relation, men har mestadels uppfostrat mina två barn helt ensamstående.
Det jag vill säga är att det inte alls behöver vara dåligt för barnet att bara ha en ensamstående mamma. Jag tror det handlar mycket om vilka signaler man själv ger till barnet. Om man ofta säger "stackars dig som inte har en pappa!" "vad jobbigt mamma har det som är ensam om att ta hand om dig!" så kommer barnet såklart tycka det är jättejobbigt att ha en ensamstående mamma. Jag har själv vuxit upp med en ensamstående mamma och kan ärligt säga att det var helt okej. Såklart hade det varit fantastiskt med en delaktig och närvarande pappa, och visst hade det kunnat vara ännu bättre, men överlag är jag nöjd över min uppväxt och tycker på det stora hela att min mamma gjort ett bra jobb.
För mina egna barn har det inte varit någon större grej att jag varit själv med dem. Vi har träffat många andra familjer med en ensamstående mamma (gör gärna det! det normaliserar det hela, för både dig och barnen) och för dem är det helt naturligt att en familj kan se ut så. Även om de såklart är medvetna om att i många familjer finns det en pappa också.
Nu har vi ju också en "pappa" i vår familj, han är på väg att ta rollen som bonuspappa och det blir spännande att se hur det blir. Just nu känns det som jag har den absolut bästa familjen jag någonsin kunde få. Så allting kan se helt annorlunda ut i framtiden, man vet inte!
Men det går alldeles utmärkt att vara själv. Visst är det skitjobbigt ibland. Men det är härligt också, och särskilt mysigt att man ofta år en nära relation till andra ensamma mammor. (De som lever i tajta parrelationer är inte alltid lika öppna att släppa in nya människor, tycker jag mig ha upplevt). 
Lycka till
(Och vem vet, kanske den blivande pappan mognar och ändrar sig...)

Är inte i din sits TS men vill skicka styrkekramar. Du kommer att klara det galant!

Är själv gravid i vecka 10 och har ett bra stöd av min man. Jag vet hur viktigt det är speciellt när man är lite skör.

Lycka till och grattis till den lilla killen :)