När vet man att man är färdig med sitt barnafödande??

Nu är du ju redan gravid och oplanerat som det verkar då är det ju så att om det är med samma man och ni har ok ekonomi så tror jag det är väldigt svårt att välja bort barnet. Jag är 32 och har 3 barn och tror att jag är klar men kan inte svära på det och om vi mot förmodan skulle bli gravida av misstag finns det inte att jag skulle ta bort det men jag skulle oroa mig för kromosomfel och göra ett nip-test tidigt.

Funderar mycket på det själv. Är 37 snart och har tre barn. Var helt säker på att det skulle räcka. Men nu när yngsta är 4 så funderar jag på om jag verkligen är klar.
Jag lämnar det lite åt ödet (vi använder inget skydd då jag dels inte klarar av varken hormonpreparat eller spiral samt haft svårt att bli gravid) så om jag skulle bli gravid så behåller vi...om inte, så var det inte menat.

Hur känner du? Vad hindrar dig?

Ny på detta sorry...

Jag har alltid velat ha fler barn så egentligen finns det inget som hindrar mig. Det som kanske känns motigt är detta att börja om på nytt med vakennätter och blöjbyten mm.

Jag bara känner det. Min värld är komplett. Har alltid velat ha 2 barn och nu har jag det. Jag är helt enkelt färdig och otroligt tillfreds med den vetenskapen. : )

Jag sa när vi fick vår tredje för sex år sedan att tre barn är precis lagom......men längtan efter ett fjärde smög sig på för ett halvår.....vi tänkte att, vi gör ett seriöst försök...eller fler om det behövs, nu är jag i vecka 16 efter första försöket. Det känns helt galet jag trodde nog att det skulle vara lite klurigare att få till det, jag fyller 37 i höst.

Jag vet inte.

Har alltid velat ha stor familj eftersom jag själv vuxit upp med flera syskon.
Nu har vi tre barn (yngsta 4 1/2) och jag börjar längta efter ett till. Det är helt idiotiskt att genomföra för jag har jättejobbiga graviditeter och är osäker på om jag skulle orka med ett barn till. Vi har gjort oss av med barnvagn och skötbord, amningskudden osv men när vi skulle börja skänka bort babykläderna bröt jag ihop. Det kändes så definitivt då. Nu ligger de kvar i förrådet och så tänker jag att jag rensar dem om ett par år istället; antingen när jag blivit för gammal (är 39 nu) eller efter nästa barn om det nu blir ett. 

Jag har nog mest ångest för min ålder, att om vi ska ha fler så måste det bli ungefär nu, och nu njuter jag ju av hur lugnt det är med stora barn. 

Jag är nog en sån som aldrig kommer känna mig klar.. Fick tredje för ett halvår sen och har ännu inte fått känslan av att vara klar och att familjen nu är komplett. Men då mannen garanterat är nöjd med tre så får jag helt enkelt acceptera det. Tänker att det kanske känns bättre när minsta är några år gammal och man blir "friare" igen utan blöjbyten, nattvak etc. Men vem vet. Är "bara" 30 så finns ju tid för sladdis ;)

Ja det är ju definitivt skönt att ha mer självgående barn. Vi har dessutom allt emot oss. Dålig ekonomi, mannen blev just arbetslös, bor trångt i Stockholm (så hypersvårt att byta till större), ett barn med trolig adhd, mannen har adhd så jag sköter typ allt osv osv.
Men så finns ändå längtan där. Upplevelsen att vara gravid (mår sjukt bra som gravid), goset bara en liten kan ge, lukten av bebis huvud...
Sen fick jag mina 3 döttrar tätt, 2 år mellan, så det skulle vara kul att få en liten med lite marginal. Se hur storasyskonen skulle reagera. Vet att speciellt min yngsta skulle älska att få ett litet syskon. Hon älskar bebisar. Och sen vore det både coolt att ha 4 tjejer eller få prova på en kille.

Ja, ni hör ju ^^

Är 39, har tre barn och känner mej allt annat än klar. Vi måste nog försöka få en till, även om jag nojar över precis allt. Förnuftet säger en sak, och känslan en annan. Tror att känslan väger tyngre i det här sammanhanget ... Har slarvat lite med skydd den här månaden och om det inte har råkat ta sej, så kör vi nog med mera planering under nästa.