Är det okej att fråga barnlösa...

Här är jag nog kärringen mot strömmen, jag tycker det är helt ok att fråga sålänge man gör det med respekt.
Visst jag kanske inte har med det att göra, men frågan är ju fri och om det är så att den som blir tillfrågad säger att den inte vill prata om det så självklart respekterar jag det. 
Och ska man bara fråga om sånt man har att göra med så blir det väldigt lite man kan prata om.
Jag är väl konstig, men jag föredrar rak kommunikation och ärlig sådan.
Jag lever med en annan kvinna, 
Jag har en sjukdom som inte syns utanpå men som ändå kan märkas.
Jag föredrar alla gånger att bli tillfrågad rakt ut framför att andra tror, spekulerar, stirrar och hittar på.
Jag har en vän som är född vanskapt i kroppen och sitter i rullstol, hon säger likadant.
Stirra inte, undra inte, fråga istället, frågor är aldrig fel. 

Det är därför jag tycker så mycket om barn, för dom har inga problem med att säga som det är om det är något dom undrar över och dom accepterar och tolererar att det kan vara så, utan att döma.
Vad hände när förlorade vuxna den egenskapen? 

Beror inte det på HUR man ställer frågan. 
Den kan ju ställas insuniant och ifrågasättande, vilket det verkar som om många tänker på när dom säger att det fräckt och respektlöst att ställa den frågan men man kan också ställa den på ett öppet och lyhört sätt, eller bara för att man är nyfiken och undrar.

Jag har en lungsjukdom som gör att jag inte kan gå långt utan att behöva stanna och flåsa och hämta in syre.
Om nån frågar mig om jag verkligen måste flåsa så mycket och vara så jobbigt långsam, så skulle jag bli jätteledsen och arg.
Men om nån frågar hur det är och varför jag verkar ha så jobbigt med andningen blir jag nästan bara glad.
Det är värre när folk bara stirrar när dom går förbi och jag står och flåsar och hämtar luft, då får jag lust att bära en skylt som det står lungsjuk på så folk slipper undra och spekulera över varför jag bara står där.

En öppen, vänlig ickedömande fråga är aldrig fel.
Samma fråga ställd med insuniant, dömande och anklagande är aldrig rätt 

Tja, jag håller inte med, om vi inte vore nyfikna på varandra så vore vi väl psykopater, vi är ju flockdjur och om vi inte agerar på nyfikenhet på varandra skulle ingen interaktion människor emellan finnas.
Så jag tycker nog att nyfikenhet är en alldeles utmärkt anledning att ställa frågor om andra och faktiskt brukar det vara väldigt populärt.
Många människor tycker om när andra intresserar sig för dom, det ger ju bekräftelse.
Sen är det klart att man får göra det med lite takt och finess och framförallt med lyhördhet. 
Inte bara dundra fram som en elefant i en glasbutik.
Men närmar man sig med respekt och lyhördhet så brukar det sällan vara ett problem. 
Och som sagt mig får man gärna fråga vad som helst av ren nyfikenhet, det räcker som motiv, skulle det mot förmodan vara något jag inte vill prata om ,så säger jag det, svårare är det inte.