Är det okej att fråga barnlösa...

Det tog oss 7 år för mig att bli gravid. När någon frågade mig om barn sa jag bara att "jag kan antagligen inte få några barn men vi jobbar på det." Hur svårt kan det vara. Varför tror sig barnlösa sig ha rätt att vara otrevliga för en enkel fråga. Man måste inte vara ärlig om man inte vill men det är ganska fjantigt att bli arg och nästan skälla ut någon som bara ställer en vanlig fråga.

Jag vet hur ledsen man är och hur dåligt man mår av att vara ofrivilligt barnlös men man mår nog bättre om man inte tar ut sin sorg på omgivningen som inte menar något illa.

Är det nära vänner och de inte har barn så skulle jag väl hinta om att det är okej att prata med mig om man själv vill. Jag lyssnar gärna och stöttar om det skulle behövas.

Är det mer ytliga vänner/bekanta som man träffar på och om man diskuterar barnfrågan och de svarar att de inga har så frågar jag inte vidare. 
Jag brukar snarare förespråka att man faktiskt inte behöver skaffa barn än att jag undrar varför folk inte har barn

Problemet ligger i att det inte är en enkel fråga.. Jag svarade samma sak som dig, var aldrig någonsin otrevlig mot någon, när jag kom hem kunde jag gråta i timmar. Är det också rätt, för att folk har rätt att fråga en "enkel" fråga? Rätt att lägga sig i vårt privatliv? Det folk måste fatta är att det inte är en enkel fråga, det är för många en väldigt privat och känslig fråga. Av samma anledning frågar jag aldrig par när det är dags för bröllop osv. När det kommer blir det en rolig överraskning! Efter att ha försökt få barn sedan 2007 är jag äntligen gravid efter Ivf och donation av spermier.. Barnfrågan är för mig det mest privata i vårt liv, ingen har med vår planering av livet att göra!

Brukar du fråga varför folk har skaffat barn? 

För övrigt tycker jag att det där är svårt. Fick frågan ett par gånger om det inte var dags snart. I början var jag undvikande, men när det gått ett par år blev svaren mer på temat "skaffa och skaffa, det ska bli också". När sonen var tre månader blev jag upplyst av en vänlig själ att det är elakt att inte "skaffa" syskon. Då kunde jag bara inte hålla mig, utan meddelade att om det tar sex år och IVF att bli gravid med första barnet så är det ganska rimligt att vara väldigt tacksam för att det har funkat en gång.

Men fy så så självupptaget! Förstår du inte att andra kan känna annorlunda än dig?? Vadå tar ut sin sorg på andra? Alla kanske helt enkelt inte klarar av att prata om det. Hur svårt kan det vara att respektera det. Låt bli för privata frågor helt enkelt, vad det än gäller.

Det är inte en vanlig fråga utan en jävligt fräck och närgången fråga. Och svaret på frågan kan vara oerhört komplext och privat, och inget man vill redogöra för inför kompisar, kollegor, grannar och bekanta.

Om det är så får man väl SÄGA det, hur svårt kan det vara. Folk är så himla lättkränkta. Snart är det väl en kränkning att fråga vad klockan är eller om någon kan skicka saltet.

Men det är ingen ursäkt att vara otrevlig. Man kan svara vad som helst men måste inte ens berätta sanning. Jag förstår att andra kan må ännu sämre än vad jag gjorde men det är ingen ursäkt att bete sig illa för att någon ställer en ganska vanlig fråga. Det är bara en fräck fråga när någon är barnlös verkar det som. Det är en vanlig fråga faktiskt och jag tycker den är helt okej att ställa.

Beror inte det på HUR man ställer frågan. 
Den kan ju ställas insuniant och ifrågasättande, vilket det verkar som om många tänker på när dom säger att det fräckt och respektlöst att ställa den frågan men man kan också ställa den på ett öppet och lyhört sätt, eller bara för att man är nyfiken och undrar.

Jag har en lungsjukdom som gör att jag inte kan gå långt utan att behöva stanna och flåsa och hämta in syre.
Om nån frågar mig om jag verkligen måste flåsa så mycket och vara så jobbigt långsam, så skulle jag bli jätteledsen och arg.
Men om nån frågar hur det är och varför jag verkar ha så jobbigt med andningen blir jag nästan bara glad.
Det är värre när folk bara stirrar när dom går förbi och jag står och flåsar och hämtar luft, då får jag lust att bära en skylt som det står lungsjuk på så folk slipper undra och spekulera över varför jag bara står där.

En öppen, vänlig ickedömande fråga är aldrig fel.
Samma fråga ställd med insuniant, dömande och anklagande är aldrig rätt 

Vilka frågor finns det, i din mening, som man inte kan ställa till människor hur som helst? Eller är allt ok?