Ältar förlossningen som lett till rädsla, och misslyckad amning
Jag var väldigt cool under hela graviditeten. Tog varje dag och varje skede av graviditeten med njutning. Längtade till förlossningen. Gick profylax kurser, gravid yoga, träffade en doula som lärde min sambo olika smärtlindrande massagetekniker inför förlossningen och så vidare.
Jag tänkte innan förlossningen att jag ville att det skulle ske naturligt. Bad, andning och meditation typ.
I förlossningsbrevet skrev jag att jag helst ville undvika medicinsk smärtlindring, men att jag samtidigt är öppensinnad då det trlts allt var min första förlossningen och jah visste inte hur jag skulle hantera den typen av smärta.
Många veckor innan förlossningen började jag oroa mig för att barnet skulle vara stort. Detta p.g.a. enorm mage och att jag själv, plus sambon, varit stora barn (trors att vi är de förstfödda i våra familjer). Har läst att födelsevikt ofta kan vara ärftligt. Dock sa barnmorskan åt mig att sluta oroa mig. Jag bad om TUL för att kunna se om barnet kanske skulle växa sig förstort för mitt smala bäcken, men det viftade barnmorskan undan.
När jag gått en vecka över BF så startade allt. Ordentligt.
Fick regelbundna värkar fort, och fem timmar från första värken, så hade jag 2 minuter mellan värkarna och vi åkte in.
Bara 2 cm öppen, men vi fick stanna. Mina värkar var otroligt intensiva, och jag fick aldrig någon vila emellan. (Endast en liten dipp där det gjorde en aningen mindre ont i 15 sekunder).
Efter 8-9 timmar, 4 cm öppen, skrek jag efter epidural. Något jag från början tänkt att jag absolut inte ville ha.
Den tog bara på höger sida, men det hjälpte ändå riktigt bra eftersom jag slapp "halva" smärtan.
24 timmar från första värk var jag 10 cm öppen. "Får hon börja krysta nu?" frågade min sambo barnmorskan. Men nej, barnet har inte riktigt glidit ner i kanalen ännu.
10 timmar senare, med en epidural som inte längre funkar. Värkar utan vilopaus. Och jag, utan energi kvar, så har barnet inte rört sig en millimeter.
Plötsligt börjar läget bli kritiskt då barneta hjärtslag kraftigt minskar.
Förlossningsläkaren tillkallas, och det beslutas snabbt att vi nu ska använda sugklocka.
Sagt och gjort. Sugklockan lyckas kopplas på, och jag får äntligen krysta. Vi kämpar. Hon sliter i sugklockan, och jag krystar för mitt liv. Tillslut kommer han ut. Navelsträngen några varv runt halsen, och han är helt blå.
Dom springer iväg med honom. Efter en halvtimme är dom tillbaka och jag får hälsa på min son för första gången.
Får veta att han vägde 4,8 kg, och hade ett huvudomfång på 41cm. Hade dom vetat att han varit så stor så hade det blivit ett planerat snitt. Eller, jag hade blivit starkt rekommenderad det p.g.a. hans storlek och mitt smala becken.
Efteråt fick jag inte amningen att funka. Sköterskorna på BB kom med ersättning. Jag bad om att få pumpa ur mjölk så att han i alla fall skulle få råmjölken, men då sa dom att jag i så fall fick handpumpa.
Kom aldrig igång med amningen, och det gör att jag nu känner mig som en sämre mamma. Hade jag bara kämpat lite mer så hade det nog gått, fortsätter jag tänka. Han är nu 4 månader och jag pumpar mjölk och vi matar med flaska. Försöker tänka att det är bra eftersom pappan får samma möjlighet till anknyning som jag, men samtidigt känner jag mig som en sämre mamma.
Förlossningen är jag också riktigt besviken på. Jag känner mig dålig som beslutade mig för epidural. Min mamma, min svärmor, vänner och släktingar pratar hela tiden om sina naturliga förlossningar. Att dom kände sig som moder jord. Att det är så mycket bättre för barnet att slippa medicinsk smärtlindring vid förlossningen och så vidare. Så jag känner mig ännu sämre.
Känner mig också besviken på att min rädsla för ett stort barn inte togs på allvar.
Sover dåligt på nätterna, har ibland svårt att glädjas över min son och tänker att han förtjänar en bättre mamma. Vill att han ska få syskon någon gång i framtiden, men är livrädd för att behöva föda ett till barn.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med tråden. Behövde bara få skriva av mig lite...