Ältar förlossningen som lett till rädsla, och misslyckad amning

Andra förlossningen behöver inte alls bli lika jobbig. Det första barnet har ju banat väg så det finns mer plats.
Min första förlossning tog 24 timmar från första värk. Eda som inte tog ordentligt, feber, trött som bara den och det slutade med sugklocka när den lilla eda jag hade var slut. Var dödstrött och sliten i flera dagar.
Andra förlossningen tog 12 timmar från första värk. Var hemma lite för länge så barnet kom 40 minuter från vi kom till förlossningen. Ingen smärtlindring förutom lustgas. De hann ingenting, journalen med kurvan visar typ 20 minuter eller nåt. Efteråt var jag hur pigg som helst. Mer eftervärkar men mindre ont annars och mådde jättebra. Helt enorm skillnad från första gången.

Hej ts! Du är inte en dålig mamma pga dessa saker du skriver. Du fick inte den förlossningen du önskade, och inte heller amningen fungerade som du tänkt, men din pojke älskar dig med hela sitt hjärta. Hur du luktar, hur varm du är, din famn och trygga röst. Ingen annan kan ge honom det som du kan, nämligen din kärlek, och för honom spelar det ingen roll att det blev som det blev. Att du är besviken förstår jag, att det inte blev som du tänkt, och att vården inte lyssnade på dig, men du är ändå bäst för ditt barn. Prata med mvc. Varma kramar

Hej Ts

Det är jätte vanligt att känna som du känner, särskilt när förlossningen varit jobbig. Man tänker och tänker. När man får sitt första barn lyssnar man mycket på vad andra tycker. När inte amningen funkar så mår man jätte dåligt.

Mitt råd är att boka tid med barnmorskan som förliste dig och gå igenom hela förloppet, då kan du även ta upp frågor och tankar som du har. Sedan säger jag som de andra, vilket du redan sagt att du ska, be att få prata med någon professionell så du inte hamnar i en förlossningsdepression.

Jag kände likadant som dig efter min förlossning, den var jobbig på flera sätt. Hade jag inte blivit gravid oplanerat så hade jag nog aldrig vågat skaffa barn igen. Jag satt och grät när värkarna började och bad till Gud om att det skulle få gå fort. Jag hade ont i en timme och sedan var hon född :)

Jag tycker att det är skönt att läsa att flera av er har haft en bättre förlossningsupplevelse med kommande barn än med första barnet. Precis efter min dåliga förlossning och efterföljande infektion kände jag att jag absolut inte ville ha fler barn och riskera att råka ut för något liknande igen, men nu när det gått en tid vill jag ju ändå ha syskon till vårt barn. Jag hoppas få svar från läkare på de frågor jag har så att jag kan våga försöka bli gravid igen så småningom.

Förlossning 2:
5 krystvärkar.
Bra musik.
Lustgas då jag inte hann något annat.

Inga sprickor efteråt.
Mådde som en prinsessa.

Haft hinnor kvar efter båda barnen så har fått ta tabletter för att få ut dem.
Med 1an gjorde det sjukt ont.
Med 2an mer som en mensvärk.

Ni kommer våga, jag lovar  :)

Sådant är skönt att höra.

Prata, prata och prata om din förlossning tills det är färdigbearbetat. Hyser du rädsla för att få fler barn tycker jag definitivt du ska prata med din bm och få bearbeta detta.

Jag har visserligen inte haft några tuffa förlossningar, men just att de har gått fort har gjort att jag inte riktigt hängt med. Trots en snabb andra förlossning (11 minuter inne) tog de mig inte på allvar med tredje när vi kom in. Jag ville få på mig sjukhusrocken innan jag la mig i sängen. Sedan la de ctg och sa bara att hjärtljuden var bra, jag hade två värkar och sedan gick uskan utan att säga något om när bm skulle komma. Jag fick ingen fråga om smärtlindring, men fick lite lustgas när de kom. Vattnet gick precis efter hon gått ut genom dörren så sambon fick springa efter, sedan hade pojken navelsträngen två varv hårt runt halsen, vilket jag inte visste utan det enda jag hörde var kalla på xx, men det är inte nödläge, vilket gjorde mig lagom orolig. De fick klippa navelsträngen i vulva, som det står i journalen. Först när de skulle lägg honom på bröstet fick jag be om en sjukhusrock. Jag är fortfarande besviken på min tredje förlossning som skulle vara den sista. Nästan så jag vill ha ett barn till bara för att få revansch! Dock är jag för gammal och fler vore väl jobbigt, men så kan tankarna ändå gå.

Sedan tycker jag du ska klappa dig själv på axeln för att du ändå ger bröstmjölk trots att det lät som de motarbetade dig på bb. Det lät väldigt konstigt tycker jag, annars brukar de ju nästan förespråka amning till varje pris. De ville inte ge ersättning för att han hade lågt blodsocker eller något? Ifrågasätt varför de behandlade sig som de gjorde. Sedan kan du ju gå på aurorasamtal och bearbeta din rädsla för nästa förlossning. Jag skulle gissa på att de håller bättre koll nästa gång, för 41 cm är ju jättestort, det hade min son efter någon månad. 

Om du verkligen vill amma, har du provat att testa? Om du handmjölkar fram lite mjölk är det ju lättare att han fattar galoppen, ev blir han grinig för det inte går fort nog som i flaska. Jag har mer bekymmer med att mjölken sprutar ibland, så sonen får en mjölkdusch vissa gånger, om jag inte har koll. Stackarn sätter i halsen istället.

Så som du skrev kan det vara smart att få bearbeta det som varit.

Usch stackars dig. Hemska tankar du har. Men inte stackars barn. Han verkar ha fått en jätte fin mamma som vill han allt fint. Kan man födas till en bättre värld än så. Epidural är väl inte farligt. Jag fick det vid min första förlossning (och önskade det vid andra med men då hanns det inte med, men Gud vad jag saknade den. Det gjorde ju lika ont fast det gick asfort) Sonen mår finfint fast jag tog den. Normal söt smart unge. Lycka till med moderskapet. Tänk vilken insats du gjort.

Många älskar att berätta om allt det hemska.

Ja förlossning 1 var ingen picknick med igångsättning och allt.

Men det kom ut en fin dotter så allt var värt det :)

Att jag sen fick en bättre förlossning är skönt.

Så ja det är skönt att höra och skönt att berätta.

Men maraton amma, samsovning och låt pappan sköta allt annat så löööser det sig!!!

Det låter ju som om du är en jättefin mamma! Förberett dig med en massa kurser och kämpar på med pumpning och allt! All cred till dig!

Att förlossningen inte blir som önskat är ju helt utanför den födande kvinnans kontroll.

De flesta kvinnor behöver också någon form av smärtlindring. På 50-talet fick någon för sig att om kvinnan bara slappnade av skulle det göra mindre ont, men nu vet man att det är tvärtom: med mindre smärta följer bättre avslappning. EDA kan vara ett utmärkt alternativ. 

Var snäll mot dig själv ;) Du har gjort ett superjobb hittills med barnet!

du behöver inte känna dig dålig för att du bestämde dig för en epidural. eller tänker du så om alla mammor som valde epidural att de är dåliga...? det tror jag nog inte att du dömer dom så, så varför måste du vara så hård mot dig och döma dig själv...? om du är livrädd för en ny förlossning så kräv tillväxt UL, och om inte mvc an nån anledning inte skulle bevilja dig det så boka in tid själv på en privat mottagning. även om du får betala nån summa för det så kan det väl vara värt det? och om mätningarna visar att det blir ett nytt stort barn så kräv ks om du inte kan tänka dig en ny vaginal förlossning. om du ändå plågas av att må dåligt så sök samtalskontakt på auroramottagning el psykmottagning. livet är för kort för att slösas på att må dåligt, sök hjälp och behandling.

Men du är inte en dålig mamma! Det är inte ditt fel att det gick som det gick. Förlossningar kan gå precis hur som helst och det är inte finare att föda (t.ex.) vaginalt utan någon smärtlindring alls än på vilket annat sätt som helst.

Min förlossning började jättebra, men slutade i en mindre katastrof. Amningen kom inte igång trots att jag försökte och försökte. Det var svinjobbigt att handskas med alla känslor i början, men med tiden har jag insett att det viktigaste var att både jag och min son överlevde förlossningen och att han fick i sig mat.

Om du vill amma, prata med BVC och Amningshjälpen och be om råd och hjälp. Om du inte vill så funkar ersättning precis lika bra.

Hej, nu har det gått några månader sedan förlossningen och jag har fått lite mer distans till det hela. Väntar syskon som ska komma i mars, och jag går på samtal hos MVC-psykolog samt aurora-mottagning. Eftersom att mitt förra barn föddes och var så stort så är det standard med glykosbelastning (trots att jag är smal) samt tillväxtultraljud.

Det jag är orolig för denna gång är om TUL visar på stort barn (vilket detta barn garanterat kommer vara) och att jag sedan inte blir beviljad tidigare igångsättning eller kejsarsnitt. Bor i ett landsting där det extremt sällan beviljas kejsarsnitt, så det jag försöker hoppas på är tidigare igångsättning, men inte heller där finns några garantier om inte barnet beräknas väga över 5500gram på BF-dagen.

Aurora hjälper inte så mycket. Där pratas det bara om att denna gång ska jag få epidural så fort jag kommer in, och att om förlossningen tar mer än 24 timmar så kan jag eventuellt bli beviljad ett akutsnitt om barnet inte verkar må så bra (istället för sugklocka).

Hos MVC-psykologen går det däremot bättre. Hon har gett mig många verktyg på hur jag ska hantera min ångest och rädsla inför denna förlossning. Exempelvis att jag numera kan använda min förra (hemska) förlossning som en erfarenhet där jag vet hur jag reagerar på olika saker, när jag börjar bli rädd. Typ att jag denna gång vet vad det är som skrämmer mig och hur jag därifrån kan försöka arbeta med det och hur min partner kan hjälpa mig på bästa sätt.

Amning tänker jag inte ens försöka mig på denna gång. Jag kommer eventuellt pumpa, men jag vill absolut inte ens försöka amma. Med facit i hand inser jag att det var det absolut bästa för mig, barnet och min familj att det inte blev någon amning.

Amning blir det nog inte med det första barnet som snart är nio månader. Med nästa barn tänker jag inte ens försöka.

Jag vill bara säga att oro för en vaginal förlossning skall INTE hindra dig att försöka dig på syskon senare!! Man måste inte föda vaginalt överhuvudtaget. Jag har fått två barn med planerat snitt (de är 1 och 3 år nu) och sättet de kommit till världen är fullständigt oviktigt. Det har ingen som helst betydelse i någon aspekt av vårt liv. Jag har ett nästan osynligt ärr på magen - that's it. Hur dina släktingar och vänner fått sina barn är också helt betydelselöst. Det är du och din önskan om syskon som räknas. Inget annat.

Jag är gravid, det blir syskon. Planerat snitt är dock (nästan) uteslutet då detta landsting oerhört sällan beviljar det. Det jag hoppas på är tidigare igångsättning, men även det är att sikta mot stjärnorna...

Jag missade helt att det var en gammal tråd. Skönt att du har bestämt dig. Tyvärr verkar det vara näst intill att få omöjligt att få planerat snitt ibland, men hoppas att du lyckas om du tänker kämpa för det.

Jag är lite i samma sits förutom att min första förlossning slutade med akut snitt. På grund av stort barn och värksvaghet.
Att han var stor hade ingen sett, inte barnmorskan på MVC (min kurva var helt normal) och inte när vi kom in till förlossningen heller utan det var liksom bara att köra på. Tills det tog tvärstopp och jag inte öppnade mig något mer.

Efter akutsnittet fick vi problem med amningen så den lade vi ner rätt snabbt. Det funkade inte trots att vi var på amningsmottagningen flera gånger. Varför vet jag inte riktigt men det var liksom inte värt att kämpa sig blå med allt annat som hänt. Jag orkade inte.

Nu är jag gravid igen och redan på inskrivningen kom faktiskt frågan om förlossningen upp eftersom vi pratade om mina tidigare upplevelser. Så nu vet min nya barnmorska att jag har tankar på att begära planerat snitt så att vi förhoppningsvis kan få en lugnare start den här gången. Även om det är en stor operation som inte är riskfri vilket jag är fullt medveten om så är det vad vi känner till. Vår förra förlossning slutade så, vi vet hur processer ser ut, att mamman hamnar på uppvak, att pappan kanske får bli ensam med bebisen några timmar osv. Att gå igenom en vaginal förlossning och kanske råka ut för helt andra komplikationer är inget jag känner att jag vill gå igenom med tanke på hur dåligt vi alla mådde sist. Men vi får se om jag får gehör för hur jag känner. Jag har vänner med både bra och dåliga erfarenheter av att vilja ha planerat snitt och hur man blir bemött.