Är man illa ute om man fastnar i det förflutna?

Jag är precis lika nostalgisk. Tror att det är för att man inte är nöjd med sitt nuvarande liv och letar efter något annat. Jag brukar gå tillbaka till tider när jag var lycklig (men eftersom jag hade dagböcker från den tiden var jag helt klart mest olyckligt kär!) och livet lekte på.

Skönt att inte vara ensam.

Men hur ska man undvika att fastna i det förflutna tro?

Lev livet! Det har iaf jag gjort, men oavsett så faller jag tillbaka på att livet var så otroligt mkt mer fantastiskt för 15 år sen. Vet ju att det inte var det alls, men bara känslan att man kunde göra allt och att man aldrig skulle springa på problem, finns ju inte riktigt idag, haha. Kan tilläga att runt den tiden är jag också extra nostalgisk om för att jag gillade en kille då som jag aldrig någonsin kommit över. Och vi är fortfarande vänner, men bara vänner.

Gammal tråd men jag har också fastnat i det förflutna och förstår precis vad du menar.

Jag bli nostalgisk ibland och längtar ibland tillbaks till 80-talet, då jag var barn. Det är lite som i ett romantiskt skimmer. Samtidigt så vet jag allt inte var perfekt då heller.
Ett större problem jag har är att jag har svårt att sluta tänka på kvinnor jag gillat. En drömde jag om i flera år, var besatt.
Jag spelar upp saker vi gjorde och sa, i huvudet, som i en film. Ältar. Önskar att det hade blivit vi, och kan inte förstå varför det inte blev så.
Är nån slags form av självplågeri.

20-årsåldern är ju speciell. Man blev äntligen myndig men är ung på riktigt i sinnet och kroppen och har oftast inte bildat familj än eller ens planerat det. Livet är en fest, studier, bara möjligheter, inget bestämt.

Jag tycker att jämnåriga i mitten av 30-årsåldern är dötrista eftersom dom ofta bara diskuterar pengar, lön, bostadsrätter osv. När jag var 20 var det bara meningen med livet för hela slanten, politik, filosofi osv.

Man koketterade med att vara ?fattig? men nu är det precis tvärtom, nu har jaghamnat i ?Solsidan?.

Livet i ett radhus med småborgerliga grannar är rätt trist och intellektuellt fattigt.

Det är också lätt att sakna DRÖMMEN om kärlek, själva fantasierna man hade som ung versus själva verkligheten av kärlek, även om man har det bra.

Min farmor drömde sig alltid tillbaka till sin ungdom och sa att hon alltid känt sig som 14 år, fortfarande när hon var över 80. Det kanske bara är den mänskliga naturen. För mig är meningen med livet nu mina barn.

Vad fan! Haha, vilka är det som bumpar 3 år gamla trådar?! Känner mig ju dum som skriver ett innerligt svar och postar innan jag upptäcker att ts är från 2016.

Och jag vill ligga så mycket som möjligt just nu 
Har inga kids, och legat för lite.

Ah. Haha. Shit, jag har noll sexlust. Minns att jag kände som du när jag var i 20-årsåldern och fram till jag träffade min man och vi varit ihop i ett halvår kanske. Sen dog det och handlar nu enbart för mig om något som kan resultera i fler übergulliga små barn >D

Känt så sen jag var 13. I över 30 år alltså