Är man illa ute om man fastnar i det förflutna?

20-årsåldern är ju speciell. Man blev äntligen myndig men är ung på riktigt i sinnet och kroppen och har oftast inte bildat familj än eller ens planerat det. Livet är en fest, studier, bara möjligheter, inget bestämt.

Jag tycker att jämnåriga i mitten av 30-årsåldern är dötrista eftersom dom ofta bara diskuterar pengar, lön, bostadsrätter osv. När jag var 20 var det bara meningen med livet för hela slanten, politik, filosofi osv.

Man koketterade med att vara ?fattig? men nu är det precis tvärtom, nu har jaghamnat i ?Solsidan?.

Livet i ett radhus med småborgerliga grannar är rätt trist och intellektuellt fattigt.

Det är också lätt att sakna DRÖMMEN om kärlek, själva fantasierna man hade som ung versus själva verkligheten av kärlek, även om man har det bra.

Min farmor drömde sig alltid tillbaka till sin ungdom och sa att hon alltid känt sig som 14 år, fortfarande när hon var över 80. Det kanske bara är den mänskliga naturen. För mig är meningen med livet nu mina barn.

Vad fan! Haha, vilka är det som bumpar 3 år gamla trådar?! Känner mig ju dum som skriver ett innerligt svar och postar innan jag upptäcker att ts är från 2016.

Ah. Haha. Shit, jag har noll sexlust. Minns att jag kände som du när jag var i 20-årsåldern och fram till jag träffade min man och vi varit ihop i ett halvår kanske. Sen dog det och handlar nu enbart för mig om något som kan resultera i fler übergulliga små barn >D

Det är för att du är man >D

För dig eller? Jag är jättelycklig, det är mer tragiskt att du sitter och skriver spydiga kommentarer till främlingar du inte känner eller har träffat och kallar deras sexualitet tragisk.