Hur vet man att man misslyckats i sin uppfostran?

Är ni nöjda med hur situationen ser ut? För i så fall ska ni strunta i vad folk säger. Det jag rent spontant känner att att sluta hjälpa dom om dom verkligen inte behöver hjälp. Ni stjälper istället för hjälper.

Dom får skriva in sig på AF som alla andra när dom blir arbetslösa.

Din man ska sluta åka och handla om det glömts saker och du ska sluta ta hand om tvätten.

Och ja, flytta när ni går i pension. Ers barn är vuxna människor.

Misstag gör nog alla föräldrar och man behöver väl i te vara misslyckad för det? Om barnen är harmoniska människor som trivs med livet har man väl lyckats bra! Sedan behöver de ju bli självständiga och klara sig på egna ben en dag. Förhoppningen är väl att vi föräldrar en dag ska dö före barnen och då behöver de klara sig utan vår hjälp. Det kanske är framför allt det som du kan hjälpa dina barn med?

Jag tycker man misslyckats om man inte ger sina barn verktygen att klara sig själva.
Alla kan behöva hjälp och stöttning, men grunden att kunna lita på sig själv bör finnas där.

Ni har med andra ord gjort en björnstänst genom att curla era barn och göra deras vuxna saker åt dom.  Det gjorde ni säkert bara av omtanke men vuxna människor ska ta vuxet ansvar. 

Det är inte försent att ändra på det.  det finns ju olika sätt att ge sina barn stöd på. Att uppmuntra, puscha och peppa kan man göra verbalt tex   Stötta dom i sin roll som vuxna ansvarsfulla personer och beröm det dom kan . 

Att säga ifrån och säga nej är ocså ett sätt att få dom att växa i sin roll som vuxna. Låt dom lösa sina problem själv men det går ändå att finnas där och stötta. 

Det bir säkert en och annan sur min och dramatiska utbrott men det är såna utbrott som dom borde haft i övre tonåren .. så dom går över. 

Och gör inte era barn den felaktiga tjänsten och misstro dom som vuxna.  har dom aldrig fått prova på är det möjligt att det blir vissa saker som blir fel och bakvänt men det gör ju ingenting.  Vad spelar det för roll om dottern färgar sina kläder blå vid tvätten eller missar att handla kaffe? hon lär sig ju.  
att hon dras med depressioner osv betyder ju inte att hon är handikappad eller oförmögen att klara sig. Hon har bara inte fått lärt sig.
Och att ständigt förlita sig på sina f öräldrar även i vuxen ålder kan absolut göra att man hamnar i depressioner och dåligt självförtroende och blir handlingsförlamad och inte "kan" utföra vissa saker. 

Lär henne istället att bli självständig och uppmuntra det.  Börja med basic saker som sköta sitt hem själv, lärasig sköta sin ekonomi osv.  Få henne att växa. 

TS andra tråd: www.familjeliv.se/forum/thread/76421164-godis-fran-vilken-alder

Hur gamla är dina barn idag?

Här är det nog bra att vända lite på resonemanget och inse att det finns regler i samhället för vad man förväntas göra i en viss ålder och vid vissa tidpunkter i livet.  Dessa gäller för alla . Dvs dom skyldigheter man har som vuxen människa.

Man skriver in sig på arbetsförmedlingen , man tar sitt studielån, man ansöker om sitt bostadsbidrag, man söker jobb, man sätter sina barn på förskolan osv osv vad det nu kan vara som måste göras. 

Varför ska någon slippa undan ansvar? 

Det finns ju inget gott i att inte "behöva" anstränga sig utan det blir ju tvärtom en käpp i hjulet när man inte får ta det ansvaret och inte fått lära sig hur samhället funkar. 

Jag brukar skrika högt i trådar som gäller kvinnor som inte "kan" separera från ett förhållande för att dom inte fattar det mest basic i livet som att sköta sin egen ekonomi, inte vet hur man betalar en räkning, inte fattar hur man tankar bilen eller hur man åker kommunalt eller vem man ringer för att söka ett jobb osv.  som i princip sitter handlingsförlamad på en stol hela dagen och knappt ens kan duscha för att dom måste ha nån som avlastar 5 min.   

Sen kan det ju vara värt att fundera över VARFÖR du valt att uppfostra dina barn såhär? Varför är dom inte självständiga? 
Varför har du inte satt en ära i att dom ska klara sig själva som vuxna individer?

Det kan väl inte vara så kul att rent objektivt se på sina barn och inse att man varit med och gjort dom "handikappade"?  Hur tänkte man då?

Varför har du gjort dina barn beroende av dig? Är det för att boosta ditt eget ego ?

Min egen 21-åriga dotter har flyttat till Norge och har på eget initativ fått jobb och fixat bostad och klarar sig själv och jag är sjukt stolt över att hon fått det liv hon drömt om.
Min 18-åriga son har på eget bevåg ställt sig i bostadskö och har tillsammans med sin flickvän varit och tittat på bostäder för att kunna flytta ihop och starta ett vuxet liv tillsammans.
Jag skulle aldrig nånsin drömma om att försöka gå in och bestämma något där. Jag ser stolt på mina barn och förstår att jag lyckats göra barnen självständiga och fria att leva sina egna liv som dom själva vill.

och jag kan ägna mig åt mitt liv som jag själv vill ha det. 

Känner igen mig själv lite i det du skriver. Och visst är det dumt att göra precis allt för sina barn även om man gör det av ren kärlek. Men kärlek innebär ju oxå att lära dem stå på egna ben :). Men jag är som sagt själv en av de som nog hjälper till aningen för mkt och skjutsar i tid o otid. Att man ställer upp för sina barn när de mår dåligt är självklart så du är säkert en jättefin mamma där de känner att du finns för dem.

Mina barn börjar bli mer o mer självständiga nu för jag har insett att det är inte ok att alltid finnas tillgänglig 24/7.

Att vi har en otroligt öppen och nära relation tyder väl ändå på att jag lyckats som förälder tycker jag. När de vågar berätta sånt som de flesta av deras kompisar inte berättar hemma .

Så ta det lugnt och ta inte åt dig om nån gnäller på dig. Du verkar ju ändå medveten om det :)

En test man kan göra är att fundera på vad som händer om man som förälderpar försvinner. Kommer barnen då klara sig som självständiga vuxna som kan ta hand om sig själva och leva bra liv.

Om inte, bör man nog inte ge sig toppbetyg som förälder