Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Åh jag hoppas att du är på riktigt TS, för du låter precis som min fd svårmor (som för övrigt är den största anledningen till att min son är skilsmässobarn) och det skulle vara skönt att få ngn sorts insikt ivaför människan jobbade så hårt för att förstöra vårt liv. Jag tror på allvar inte att hon menade att göra det.

1. När jag och sambon åkte till min farmors dödsbädd var hon barnvakt (jättesnällt att hon ställde upp). Hon passade på att möblera om i alla köksskåp den natten och blev väldigt förorättad då jag ändrade tillbaks så som passade mig (sambon vägrade ha en åsikt, han använde själv av princip inte köket)
2. När hon var hemma hos oss fick jag inte göra eller säga emot henne, då blev hon galen och skrek att jag var sinnessjuk och hon skulle ta mig till en psykolog och berätta vad som var fel på mig (exakt ordalydelse - glömmer aldrig)

Hon blev också upprörd över att jag inte rådfrågade henne om amningen (som inte fungerade så bra) och krävde att hon skulle få titta på.

Hon var även av uppfattningen att jag inte ville ha råd, vilket är fel.
Jag tar jättegärna råd från de som har varit med längre och har ideer, däremot tar jag inte order från någon om hur jag ska leva mitt liv, möblera mitt hem eller uppfostra mina barn.

Jag har inte sagt att skilsmässan var hennes fel, jag har sagt att hon var den största anledningen till skilsmässan.
Det jag menade med det var att jag inte stod ut med att leva med hennes ständiga trakasserier. Nu när jag träffar henne kan jag skratta åt att jag inte behöver bry mig längre. Så fort jag var säker på att hon var snäll mot mitt barn (dvs det var gammalt nog att berätta saker) så drog jag. Lustigt nog får hon inte komma hem till dem alls lika ofta nu när jag inte finns där och avleder. Barnet kom hem efter senaste semestern de haft tillsammans och berättade att farmor inte får följa med på fler semestrar för då får pappan inte prata med barnet