Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Mammiga och pappiga antar jag att du menar. Och detta är för dig något negativt?

Försörjer ni henne också?

Vänner då? Partners?

Men hur 17 tänker du?

Du har en dotter på 30+ som inte fungerar utan dig, vilket väl är definitionen på mammig, men du klagar ändå på spädbarn?

Vad tycker du låter bäst?

1) Barnet sover själv som liten men klarar sig inte som vuxen.

2) Barnet samsover (bra, ingen får störd sömn) så länge det behövs och blir en självständig individ.

Hur klarar hon sig på att enbart jobba 8 dagar i månaden?

Varför tjatar hon om det istället för att köpa den själv..?

Bidrag?

Och varför jobbar hon inte mer?

Det är ju dottern som skulle behöva hjälp, inte sonen med fru som är fungerande -men vilka väljer du att starta tråd efter tråd och "be om råd" om..?

Har inte TS och hennes man någon egentid? 

Men om ni slutar hjälpa henne så måste hon ju göra något, trots bristande vilja.

Är det inte rätt skönt att hon inte har någon egen vilja? Till skillnad från svärdottern?

Det är klart ni kan. Ni vill däremot inte. Du är egentligen rätt nöjd med att vara så behövd att du likt en martyr "aldrig kan resa någonstans". Kanske du i själva verket inte heller vill resa, utan är lite rädd för det. Bra då att ha dottern som täckmantel.

Dottern klarar uppenbarligen av att jobba två dagar i veckan. Då borde hon ju kunna klara av sin egen vardag under tex en weekend. Eller är du med henne på jobbet också?

Antingen ljuger du bara för oss, eller för dig själv. Att du inte kan resa pga dottern är din önskan, men ingen sanning.

Åker dottern med till sonens familj nu i helgen?

Ni har haft jour i åtta år? Varför?

Men var är er stora släkt som ni är så tajta med? Kan inte någon av dem ta hand om er vuxna dotter så ni får en ynka semestervecka?

För att behålla henne hjälplös.

Om hon är så oansvarig, hur kunde du tycka det var en bra idé att hon och barnen flyttade till eget boende? Hon låter ju knappt tillräknelig.

Nu kanske dottern har någon odiagnosticerad funktionsnedsättning som gör att hon faktiskt inte klarar av sitt liv utan stöd. Men då får hon väl ställa sig i kö för en utredning så hon kan få hjälp av kommunen istället för sina åldrande föräldrar.

Och igen ett sånt här lock-inlägg som jag kommenterat förut: det är svårt att tro på dig TS.

Tycker inlägget ts gjorde om att hon ibland upplever att hon också skulle vilja leva som sonens familj gör, var en rätt stor vändning. Inte helt ovanligt att personer stör sig på något som man egentligen saknar själv, men inte tror sig vara ok att göra av olika skäl. Det var ett stort steg på vägen till insikt tycker jag. En människa ändrar sig inte på några veckor och gör totalt avbön mot allt som varit i tidigare liv. Det sker ofta steg för steg.

Och det är väl underbart att de har ett så bra liv.
Varför inte passa på att tanka energi när du är hemma i deras harmoniska miljö. Njuta av att bara vara och ta med dig lite hem nu när ni är tillbaka.

Jag funderar lite, är det inte så att du aldrig fått lära dig att sätta gränser kring dig själv, att du ständigt varit omgiven av människor som inte respekterar dig och dina gränser (som du kanske inte ens ha fått hitta).
Då är det inte konstigt att du har svårt att se andras (och respektera andras). Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Men det är kanske dags för dig att skapa ett eget utrymme, att våga säga nej till din dotter när du känner att DU inte orkar. Att se till att din pappa får hemtjänst, istället för att du ska fixa det.
Det kanske dags för dig att leva ditt liv, ett liv där du bestämmer över dig själv och andra inte över dig.
Ta din man och res iväg två veckor till ett ställe som ni båda drömt om att besöka.

Vad roligt att höra att du verkar ha haft det bra hos din sons familj och sett hur de har det!

Vad tror du om att du och din man åker iväg över en weekend? Finns det kanske någonstans ni båda är nyfikna på? Kanske Paris, en kryssning eller ett mysigt pensionat/spa? Det låter som om du har axlat ett stort ansvar för många under en långt tid och skulle behöva få lite välbehövd återhämtning.

Det är kanske 3-5 dagar, och om du meddelar din dotter i god tid så borde hon kunna förbereda sig på att ta hand om sig själv under den korta tiden (planera matinköp, aktiviteter för barnen etc). Hon klarade väl av att ni var borta nu? Om inte så har hon ju er stora släkt att falla tillbaka på i nödfall.

Jag tänker att hon kanske behöver få vänja sig att ta vuxenansvar i små steg och därigenom inse att hon faktiskt är kapabel att vara vuxen.