Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Har du någon gång frågat dem "vad skulle ni helst vilja ha av mig?"

Fast du lyssnar ju inte på dem eller respekterar dem, så varför skriver du "självklart"?

Du har tyckt det -men du har ju inte fått önskad respons från son och svärdotter, och har då fortsatt tjata och tjata (ersättning, påskgodis etc), men du har fortfarande inte fattat?

Min hobbypsykologiska analys är att du går igenom en kris där du upplever det som oerhört jobbigt att din son har blivit vuxen och vill klara sig själv och gör det också. Ditt liv har kretsat kring att vara mamma och att vara behövd. När du nu inte är det längre så mår du dåligt och skyller på din svärdotter, istället för att vara stolt att du uppfostrat ett barn som är självständigt, vilket väl ändå är tanken med att guida sin avkomma från barn till vuxen.

Du behöver acceptera att din son är vuxen nu med fru och barn och att det är han och hans fru som väljer hur det ska funka i deras familj. Det kommer bara leda till konflikter om du fortsätter att försöka ge dem saker de inte vill ha för då tycker de att du lägger dig i, fastän det inte är din avsikt. Håller med om att ifall de inte vill ha varken gåvor eller hjälp med något så pracka det inte på dem! Då är det mycket trevligare om du "bara" bjuder in dem på fika eller middag och alltså erbjuder något att äta och att umgås, det är inte så bara!

Herregud!! Trådstartaren låter precis som min numera fd svärmor!! Hon ville alltid vara behövd och om man inte ville ta emot hennes hjälp blev hon sårad. Sönerna kunde aldrig säga emot henne och summa summarum har detta bidragit till att vi nu är separerade. Allt från när vi köpte hus till hur vi lagar mat, att vi inte kommer och hälsar på, hur vi gör med barnet osv. Allt sades med en nedlåtande ton. Jag vet att om jag hade ringt henne med gråten i halsen och bett om hennes hjälp så hade hon skinit upp och kommit och fått kännt sig behövd igen. Men över min döda kropp att jag skulle be henne om hjälp.

Hon slutade arbeta när barnen var små och har hela tiden sedan dess levt genom dem. Hon gör aldrig saker på egen hand utan alltid tillsammans med speciellt ena sonen. Vad hon och även du, trådstartaren måste fatta är att barnen är stora och har egna familjer och LÅT DEM LEVA SITT EGNA LIV!!!  Man vill väl ändå som mamma att det ska gå bra för sina barn och att de ska växa upp till lyckliga självständiga individer! Så som mammor som du gör är att ni aldrig klipper navelsträngen och ni vill hela tiden känna er behövda. Skapa er ett eget liv så ska du se att ni får ett bättre liv och kan och får umgås med barn och barnbarn på ett bra och roligt sätt!!!

"Jag har ett barnbarn som är 18 mån och fram tills nu har jag haft en fin relation med hela familjen! Men nu verkar allt det ha ändrats. Jag frågade häromdagen om barnbarnet får kakor eller godis och fick till svar att de varken ger kakor godis chips saft eller choklad. Men något gott kan man ju få tycker jag så det sa jag. Då fick jag svaret att så är det iallafall med den saken och så gick hon ut i köket? Det blev ens ingen diskussion om saken. Nu är det ju snart påsk och de äldre kusinerna som är 6 och 8 kommer såklart få påskÄgg och då tycker jag att minstingen också borde få chansen. Hur ska jag ta upp det igen och hur gör man sin "röst hörd"? Vill inte bli avfärdad igen."

Det skrev du alltså den 9 mars i en tidigare trådstart, men i den här trådstarten skriver du att ni inte träffats sen före jul?

Det är så det är. Det är så det skall vara när man är förälder. Man skall vara barnens "allt" under en period, för att sedan släppa taget och låta dem vara en egen person med ett eget liv. Man är inte längre "allt" för sina vuxna barn.

Jag är på jobbet nu med mycket kompetenta vuxna människor omkring mig. De klarar av att fatta beslut som gäller liv och död. Såklart fixar de också att ta hand om sin familj därhemma, planera matinköp och sköta tvätten. Normalfungerande vuxna människor behöver inte mamma som "skötare" längre. Däremot behövs mamma som umgänge. Inget annat. Inte någon som ger oombedda tips och råd. Inte någon som prackar på massa saker man inte behöver. Bara umgänge.

Du är inte "ingenting" men din roll och uppgift har förändrats. Du måste komma till insikt och acceptera att du nu får ha ett annat förhållningssätt till dina vuxna barn. Din uppgift i livet är inte längre att sköta dina barn. Din uppgift just nu är att hitta en annan syssla som ger ditt liv mening.  

Vad för hjälp tänker du på när det finns två fullvärdiga föräldrar?

Klarar man inte det på 2 vuxna menar du? Varför inte?

Ja, och det måste föräldrarna vänja sig vid och anpassa sig efter och finna de nya rollerna de nu har.
Försöker du ta bort allt jobbigt för dina barn? Hur ska de då lära sig hantera det?