Blir ens liv mindre värt för att man låter föräldrarna vara med?

Nu är du där med inläggen som gör att du inte är trovärdig...

Men OK, på vilket sätt är det dåligt att en förälder är kapabel och kan ta hand om sitt barn? Och hjälps de inte år, hon och din son?

Varför är det bättre att titta på Kardashians än dokumentärer? Varför är det bättre att festa till fyra än att ta det lugnt hemma med ett glas vin? Och varför är det negativt att vara högutbildad?När du säger "andra" vilka menar du då? Du och andra släktingar? Kusiner? Mostrar? Farbröder? Varför ska de ha föräldrarnas plats? Det ÄR först och främst FÖRÄLDRARNA som ska stå för ett barns uppfostran. Andra släktingar ha (i de allra flesta familjer) inget med den saken att göra.

Varför ska andra ta platsen för föräldrarna?

Vad föredrar du, din dotter som inte ens fattar att hon ska ge barnen mat, eller din son med fru, som faktiskt klarar sig helt på egen hand?

Nej, självklart spelar det ingen roll hur söt man är om man inte fattar att ens barn ska ha mat...

Varför skulle de göra det? Varför skulle de VILJA göra det? Engagera sej mer? Det finns ingen anledning till det. De vill leka och gulla med ungarna och skulle de få mata med flaska nån gång ibland skulle de tycka det är kul men ingen faster, morbror osv (med vett i skallen vill säga) skulle FÖRVÄNTA sej att vara en del i ungens uppfostran, matning osv. Den delen ligger helt och håller på ungens förälder.

Min morsa brukar säga ibland att hon tycker det är kul med andras ungar, leka med dem och kanske få mata med flaska OM den chansen skulle dyka upp och alltså göra allt roligt med ungen. Men så fort den börjar gnälla eller om blöjan behöver bytas så är det så skönt att bara häva över ungen till dess mor/far oich slippa just den delen. INGEN förväntar sej att få mata nån annans unge, inte om man har ett uns vett i skallen.

Ja? Saker som rör deras familj är deras val/angelägenhet, inte din. Ingen annan har med att göra hur man väljer att göra med ev förskola.

Just det. Prova en tid framöver att bara säga "jaha, vad bra", och nicka och le när de pratar om hur och vad de gör. Håll med dem. Uppmuntra dem. Låt dem få veta att de gör ett bra jobb. Beröm.

Det var ju ett märkligt antagande? Nej, livet blir inte mindre värt för att man låter föräldrarna vara med. Jag förstår faktiskt inte alls vad du menar med den meningen. Du kanske vill förklara det?

Är det inte att "vara med" för dig om du uppmuntrar, berömmer, håller med, nickar och ler?

Och om resultatet blir gladare barn, trevligare stämning, att de gärna vill umgås med dig? Är det ändå att du "inte får vara med"?

Men ja, du har rätt. Deras liv blir sannolikt sämre om de låter dig vara med så som du uppfört dig fram tills nu. Det kan ändras, om du är villig att ändra på dig.

Kan du inte umgås med vuxna människor utan att få bestämma och göra saker åt dem?
Har du inga relationer där ni bara trivs att vara med varandra?