Anonym (Soc) skrev 2016-04-24 11:28:32 följande:
Vet inte riktigt var jag ska börja... Jag jobbar med denna typen av frågor. Har lite tankar jag hoppas du kan ta till dig.
Vi människor håller inte alltid med om de regler och lagar samhället har satt upp. Många har starka åsikter om Socialtjänstlagen tex. Men snälla, tänk på att även om du inte håller med, är lagen formad utifrån den kunskap och forskning som finns kring barn! Att barnet är olagligt placerat hos sin mormor år sorgligt. Ett barn får enligt lag inte vara placerad från sina vårdnadshavare mer än 3 mån utan myndigheternas godkännande. Detta för BARNETS bästa. Oavsett om föräldrarna känner sig kränkta/anser att beslutet ligger hos dem/annat. Ditt barn har olagligt bott hos sin mormor i ca 14 månader. Hur tänker ni i fortsättningen? Vad gör socialtjänsten i barnets vistelsekommun åt detta? Barnet behöver en stabil, laglig och lämplig uppväxtmiljö! Och som det låter har myndigheterna gjort bedömningen att din mamma inte kan utgöra detta. Det kan handla om att hon bedöms vara för gammal/ha egen problematik/ej kan försörja barnet ekonomiskt eller något helt annat. En bedömning av utbildade professionella handläggare har gjorts med lagstöd i ryggen. Du uttrycker att du inte känner något för pojken, men jag hoppas och förutsätter att barnets mormor gör det? Då vill man också barnets bästa. Varför ska ett barn behöva bo där NI önskar han ska bo? Varför inte där han har bäst möjligheter att utvecklas och vara ett lyckligt barn? Snälla, samarbeta med myndigheterna kring barnet. Om bara så för din egen framtid - ser de att du är samarbetsvillig stärks dina egna möjligheter med framtida barn osv (märk väl att jag skriver "framtida", just nu är det oerhört oansvarigt att skaffa fler barn...). Jag har i mitt arbete mött barn som haft det som sin son. De har blivit instruerade att ljuga från låg ålder till förskola, skola, lärare, myndigheter osv. Livrädda för att råka försäga sig eftersom de inte vet vad som väntar dem. De har utvecklats till oerhört rotlösa, sorgpräglade, övergivna och destruktiva barn som inte klarat hantera vare sig sig själva och skolgång. Missbruk i tidig ålder är mycket vanligt. Detta trots att släktingen de bott hos varit kärleksfull. De har varit trasiga helt enkelt av sina märkliga omständigheter.
Adoption är ingen enkel process. Det är inte bara något man gör. Barnet måste vara övergiver av båda sina vårdnadshavare för att detta ens ska bli aktuellt. Sorgligt nog ser det ju så ut för denna pojken...
Och att din bror vill adoptera är inte samma sak som att så kommer att bli. Han och hans fru ska först utredas om de är lämpliga som adoptivföräldrar (att ha egna små barn kan ses som en negativ aspekt iom att det adopterade barnet ofta behöver mycket tid, tid som inte alltid finns om familjen innehåller fler små barn). Sedan ska en matchningsutredning göras för att bedöma om de är lämpliga och har förmågan att ta hand om just DETTA barn. Vad är din plan om detta inte kommer bli så ts? För trots allt, oavsett moderskänslor eller ej, är barnet ditt ansvar.
Pappan gick in i väggen, jag kunde inte sitta ensam med ett barn jag inte ville ta i mer eller mindre, så jag ringde mamma i vild panik när pappan blev inlagd på psyket och frågade vad f*n jag skulle göra. Hon sa åt mig att jag skulle prata med pappan och fråga honom om de var okej att mamma tog sonen tills han kom ut så kunde vi komma ner till dem och vara där tillsammans med sonen samt stöd från mamma. Så hon tog sonen, vi ringde socialtjänsten och talade om läget och frågade hur vi skulle göra. Förklarade hela situationen hur allt gått till och att jag försökt jaga efter hjälp som tydligen inte gick att få. Så vi åkte ner till mamma när pappan väl kom ut, vi försökte då via stockholms landsting och ringde runt till varenda sjukhus vi kom på och försökte fråga hur vi ska gå till väga, vem vi ska vända oss till. Men ingen kunde svara på de, dem tyckte att eftersom jag inte är hemmahörande i detta län så skulle jag vända mig till mitt län, där dem inte kunde erbjuda någon hjälp. Vi ringde både jag och mamma och tjatade och försökte. Men utan resultat. Så socialtjänsten började utreda mamma och de drog ut på tiden, över 1 år tog de innan första svaret kom, dem kom på nya saker och skulle utreda igen, när de blev avslag igen så gjorde vi en överklagan till förvaltningsrätten(?) och dem gjorde avslag igen.
Så handläggaren jag och pappan har kontakt med i Gävle (förra kommunen) sitter och diskuterar hur vi ska lösa situationen, just nu låter de som att dem inte kan överlämna ärendet till våran nuvarande hemkommun, så dem måste hålla kvar i det. Så nu är de eventuellt på gång att brorsan och hans fru ska bli utredda för att se om dem kan bli beviljade att vara familjehem tills vidare. För att de ska bli en snabb process, men min handläggare vet om precis hur jag känner inför sonen, precis vad jag har gjort, hur mycket jag försökt jaga efter hjälp utan framgång, osv.. Hon vet att jag skulle göra vad som helst för att få ha kvar sonen inom familjen, hon vet att hela familjen gör vad som helst för att han ska få stanna. Så hon tycker att mina tankebanor är kloka. Och är adoption ända sättet så får de bli så. Jag har valt att backa undan pga att jag inte känner honom, han känner inte ens igen mig, mamma puschade mig till en början att träffa honom ofta och försöka få kontakt med honom, men nu får jag inte ens hälsa på när jag själv vill så sonen blir bara upprörd av att vara hos mig. Så jag har gett upp att någonsin ens kunna få hjälp att ta mig ann honom, så jag känner att de liv han har nu så mår han bättre att inte veta vem jag är. Han går på dagis, han har bra rutiner, han mår bra, är glad och nöjd jämt, han utvecklas som han ska, han har sin kusins dagliga sällskap osv. De finns inga brister i hans mående de säger till och med socialtjänsten när dem varit på hembesök. Så situationen är inte akut enligt dem. För övrigt så bor mamma hemma hos brorsan med sonen och syrran som är 12 år gammal. Så dem hjälps åt med allt.
Jag försöker än idag få hjälp med hur jag ska kunna hantera situationen, hur jag ska kunna se sonen som något positivt istället för att negativt som är de enda som finns idag. Hade en jävligt jobbig graviditet, mådde skit hela tiden, fick ingen hjälp, skulle få vara kvar på BB extra länge på grund av den höga risken för förlossningsdepression, blev kvar i 4 dygn och blev hemskickad med ett barn jag inte ville veta av. Försökte få hjälp via bvc, hon visste inte heller hur hon skulle göra. Så jag har gjort allt jag kan. Jag har inte gett upp än när de gäller att få hjälp. Men vet inte längre vart jag ska vända mig för att få den hjälp jag behöver.
