Hej! Vad lustigt detta är, Jag är väldigt sällan inne här men gick in nu i brist på annat och detta inlägg låg högst upp så jag kände att jag måste svara :)
Jag är gravid i v 30 och är i exakt den situationen. Min fästman är också utländsk och jag åkte hem för att jag ville föda här då sjukvården inte är så bra där och det känns skönt att vara i mitt eget land med först barnet. Min fästman kommer en månad innan BF så om en månad typ! (jag längtar ihjäl mig)
Jag trodde att det skulle vara fruktansvärt jobbigt att vara ifrån varandra så länge och från och till har det ju varit jättejobbigt men nu när vi börjar närma oss "mål" så tror jag vi kommer titta tillbaka på denna tiden och känna att vårt förhållande blev starkare av det. Vi har varit tillsammans i 7.5 år så vi var ju ganska "trygga" i vår relation men det var helt klart ett test på vår kärlek att vara ifrån varandra. På något sätt så känns det som att vi ändå tagit vara på varandra och pratat mer än någonsin.. när det blir typ 30 minuter per dag som vi kan prata så blir det mer djupare samtal än vad vi annars har när vi ses hela tiden. Sen har jag (peppar peppar) haft en väldigt snäll graviditet (utom illamående i början) och inte varit så känslosam. Inte mer än vanligt i alla fall hehe.. då hade det nog varit värre..
Det har ju varit lite tråkigt att han inte varit där på ultraljudet och när bebisen börjat sparka men det har ju varit jobbigare för honom. Jag tror att om ert förhållande är stabilt och ni litar på varandra så kommer ni absolut klara det! och det är ju så mysigt när man får ses igen då är man som nykär igen.
Hoppas det gav dig lite pepp! Ni klarar det!
