Långdragen svår förlossning, Nu gravid igen. Hur förlösas?
Hej!
Skriver här i hopp om att höra hur andra haft det, och väcka eventuella frågor att ta med mig inför förlossningsplanering på specialistmödravården.
Min första förlossning - Började med regelbundna värkar en onsdag. BM tar CTG när jag kommer in och säger med god självsäkerhet "såhär ska det se ut när en förstföderska kommer in, regelbundna täta och ordentliga värkar! inom ett dygn är ni föräldrar" sedan upptäcker de att kroppen inte alls svarar på värkarna.... PINVÄRKAR.... tre dygn helt utan sömn väntar och på lördagen föder jag fram barnet. Under förlossningen har läkaren vid flertalet tillfällen sagt tidpunkter då "det ska ha hänt" annars måste vi snitta.. när vi sen passerade dessa fokuserade han på att "vi försöker lite till" för att nästa förlossning inte ska bli en riskförlossning. Bebisen visar tendenser på att vara stressad och jag får plötsligt feber under förlossningen... Jag tänker inte direkt på att föda mitt nästa barn när jag är rädd för livet på det jag ska föda där och då. Problemet är hela tiden att kroppen inte svarar på mina värkar, som de förstärker till max med värkdropp, som leter till värkarbete het utan vila, varpå jag får värkhämmande igen.. Från att de tog vattenhinnorna tills att mitt barn föddes gick 16 h, vad jag förstår har min förlossningsklinik egentligen en gräns på 14 h (låter konstigt med de sa så iallafall?) . När jag väl är öppen och får krysta tar det 35 min tills barnet är ute (vilket inte var olidligt utan befriande), jag blir klippt och får ändå en tredje gradens bristning (hela vägen, men inte genom hela ringmuskeln). Barnet får en infektion som leder till en vecka på neonatalavdelning, infektionen har endast kunnat härledas till att barnet blev sjukt pga. långdragen förlossning och många vaginala undersökningar när vattnet hade gått....
under min förlossning lämnade BM vid ett tillfälle rummet upprörd med tårar och kom tillbaka med förstärkning från en kvinna som egentligen inte jobbade på förlossningen längre men hade lång erfarenhet därifrån. Jag och sambon fick bilden av att vår BM inte kände sig trygg med läkarens beslut om att fortsätta förlossningen utan att hon ville att vi skulle snitta men inte hade befogenhet att bestämma.
Detta är inget jag vill uppleva igen, och har lett till att jag väntat med att bli gravid igen, men nu är jag där. 1,5 år sedan jag födde och om 20 veckor är det dags igen. Jag ska lägga upp en förlossningsplan med spec. mödravården men känner mig väldigt "blank" och väldigt rädd.
Om jag ska brista så mycket igen är det inte värt det för jag påverkas fortfarande av det...
Andra barnet påstås bli generellt större än det första? hittar inga vettiga källor på detta? Mitt första vägde 4150 g och var en flicka, 11 dagar över tiden.
om jag nu får en pojke. vad kommer det bli då?
Snitt skulle kännas som en mentalt enklare lösning, men det känns som ett nederlag och misslyckande.. OBSERVERA att jag aldrig skulle se det som ett misslyckande för någon annan, utan av någon jädrigt konstig anledning skuldbelägger jag mig själv för saker jag tycker är mer än okej för andra att välja.
Nu när bebisen i magen rör sig regelbundet påminns jag hela tiden om vad som komma skall och gråter ibland i min ensamhet av den hopplöshet jag känner inför det.
Jag vill vara stark, uppleva en fin normal förlossning. Men vill aldrig riskera att behöva uppleva en förlossning som ett trauma igen någonsin....
Funderar över risker med alla olika alternativ och att jag borde sätta barnets bästa före mitt eget....
Har någon tips/råd/erfarenheter?
Prestige och samhällskostnad är faktorer jag försöker bortse från men som jag på något vis har i åtanke ändå.
Oerhört tacksam för svar!