Sur för att jag inte vill ta mer ansvar.

Men varför gör kvinnor så här?

Det är ju inte särskilt konstigt om en ensamstående förälder som blivit kär i någon och de väljer att leva ihop blir glatt överraskad över vilket fint engagemang den ny partnern har i barnet/barnen. Det är heller inte konstigt om förälderns sedan tycker att det är en stor besvikelse när den engagerade partnern ledsnar och senare inte ens verkar tycka om barnet längre. 

Det är inte - i mitt tycke - naivt att göra som du (och väldigt många andra) gjort, jag tycker snarare att det är falskt. Agerandet förefaller mest handla om att knyta partnern närmare sig och ställa sig in hos denne tills dess att "smekmånaden" är över. Fult gjort, tycker jag. Minst lika fult gjort som när föräldrar avstannar i sitt föräldraskap och förväntar sig att andra ska sköta det. Beräknade beteenden som inte är genuina brukar krackelera och visa sitt mindre smickrande anlete efter inte alltför lång tid. Men då har förstås redan barn farit illa av tvära kast från både bio- och styvförälderns sida. 

(Kommentaren var förstås av oacceptabelt lågt slag, men förmodligen ligger det väl något i den och då är det givetvis ett svek av värsta märke att pappan fortsatt relationen med ts.)