Anonym (Fia) skrev 2017-10-23 13:06:31 följande:
Jag var säker på att jag inte ville ha barn. Från att jag var liten fram till att jag var 38. Tyckte att barn var jobbiga, störiga och såg bara uppoffringarna. Var jättenöjd med mitt barnfria liv.
Sen blev jag oplanerat med barn och fick direkt ett tidigt missfall. Blev helt chockad över hur ledsen jag blev (för jag ville ju inte ha barn! varför var jag inte lättad?). Nu, några år senare, har jag två planerade barn, och även om det är tufft med småbarnsåren, så känns det helt rätt.
Jag är säker på att jag hade ångrat mig när fertiliteten var överstökad. Det slumpmässiga missfallet gav mig den insikten tidigare, medan det fortfarande gick att skaffa barn. Sån himla tur!
T.o.m. vanemässiga småsaker i vardagen bli magiska med barn. Och jag ser fram emot att få följa med på resan som det innebär att få se dem växa upp, bli vuxna och kanske t.o.m. få egna barn! Det finns liksom plats för egentid, karriär, samliv med min partner, resor och sovmorgonar i det livet också! Mitt liv utan barn hade blivit mer förutsägbart och invant, vilket är skönt i stunden men trist i längden.
Låter fantastiskt, grattis! Intressant det där med att många fd barnfria får en annan syn när man fått barn, samtidigt som det är tvärtom för andra (både avseende planerade och oplanerade barn). (Se många trådar på både FL och många andra forum, är ju inget man säger vid fikan på jobbet precis, att man det inte var som man hoppades, att få få barn). Ett dilemma det där, minst sagt, att man inte vet innan hur man reagerar.
Men skulle vara intressant att höra, du som nu har barn och tidigare var s a s barnfri, hur ser du på barnfria vänner, önskar du att de skall ändra sig, och inte missa det du nu har?
