Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ni som valt bort att skaffa barn, ångrar ni ert beslut?

    Mån 30 maj 2016 10:13 Läst 26608 gånger Totalt 116 svar
    Anonym (Lia)
    Visa endast
    Mån 30 maj 2016 10:13

    Är själv i en situation där jag känner mig villrådig kring att försöka att skaffa barn eller inte. Åren går... Är inte övertygad om att barn är rätt för mig men är livrädd över att jag ska ångra mig om 5-10 år när det är för sent.

  • Anonym (hej)
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 14:20 #41

    Nä jag vill inte ha barn 35 år gammal, kvinna.

    Bestämde mig ganska ungt om det.

  • Tis 31 maj 2016 15:34 #42

    Nej, jag har inte alls ångrat det. Är 49 idag och haft flera chanser men valt bort det.

  • Anonym (Nej)
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 16:54 #43

    Är förvisso inte så fasligt gammal (28) men har alltid vetat innerst inne att vara mamma inte är någonting för mig, jag skulle vara en olämplig förälder. Det är inget jag skulle vilja vara heller.

    Jag känner personligen att jag inte vill riskera utsätta ett oskyldigt litet liv för mitt skiftande humör, svängningarna som min bipolära sjukdom innebär och utmattningssymptomen som kommer så fort jag inte får sova okej.. Jag skulle gå under som människa om jag hade skaffat barn, energin finns inte där helt enkelt. Jag har också själv vuxit upp i ett hem med psykiskt sjuk förälder, och även om jag älskar min mamma jätte mycket så har det varit grymt jobbigt att se henne sjuk. Riktigt sjuk. Det är många tråkiga minnen jag bär med mig ifrån barndomen.

    Något som också bekymrar mig och påverkar ytterligare är det här med vart samhället är påväg & konsekvenserna utav den globala uppvärmningen. Tillräckligt många kommer få det besvärligt nog, jag behöver inte bidra med ytterligare fler som ska genomlida det.

    Sist men inte minst, jag älskar att vara ensam. Trivs och njuter i ensamheten. Självvald ensamhet orsakar inte ångest eller dåligt mående på annat vis. Tanken på att bli gammal och inte ha något barn/barnbarn som kommer och hälsar på mig skrämmer mig inte heller. Social media lär ju finnas på ett eller annat vis också. Så jag har lite svårt att se framför mig att min generation riskerar att bli totalt isolerade ifrån möjligheten att umgås med andra människor som gamla. Oavsett om man har barn eller inte.

  • Tis 31 maj 2016 17:25 #44
    Anonym (world goes down) skrev 2016-05-30 22:23:10 följande:

    Har aldrig varit intresserad av barn men vet att om jag skulle ha egna så skulle jag oroa ihjäl mig..eller stressa ihjäl mig. Jag har så mkt egna problem att det känns som jag gör barnet en tjänst att välja bort. Jag tycker inte Sverige känns lovande heller att växa upp i, händer skit varje dag och det verkar inte gå åt rätt håll. Jag ser nyblivna föräldrar som otroligt naiva. Ibland kan jag känna att jag nog kommer bli väldigt ensam som gammal men många är ensamma även i sällskap så, det får va.


    Så har jag delvis tänkt. Haft det lite jobbigt med mig själv, varit gift med en person som var olämplig som förälder etc. Och eftersom jag numer mår bra, har ett schysst jobb, en ny man (bra sådan), vänner, intressen etc så är det bra som det är! Kommer högst troligt inte "sitta ensam på äldreboendet" utan umgås med maken - eller väninnor som tagit samma beslut eller helt enkelt inte "fått" några barn... Livet kan vara hur bra som helst ändå!
  • Anonym (också barnfr­i)
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 17:31 #45

    Jag förstår inte heller varför det skulle vara så hemskt att inte få några barnbarn. Har man barnbarn måste man ju slösa ännu flera år av sitt liv på barn efter att de egna barnen vuxit upp, eftersom det inte är accepterat att inte vilja vakta barnbarnen i tid och otid.

  • Anonym (sanna­h)
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 17:42 #46
    Anonym (:() skrev 2016-05-31 08:59:43 följande:
    Ja Det tycker jag väl... Men nu när åren gått så blir man ändå mer och mer ensam på något sätt. Det är svårt att förklara.

    Framför allt tror jag att min sorg kom när en del av våra vänner börjat få barnbarn. När de innan fick sina egna barn för längesen så var de mest trötta och tyckte allt var jobbigt (de var såklart glada och lyckliga också, men vi som vänner fick verkligen se mycket av de negativa bitarna med barn). Men när de nu fått barnbarn så är deras glädje så enorm! Det fullkomligt lyser kärlek, stolthet, glädje lycka om dem. Och det får mig att känna mig väldigt ensam och tom. Som att jag glömde bort det absolut viktigaste i livet...
    Då tycker jag du ska fokusera mer på att bygga ett socialt nätverk, om du nu blir mer och mer ensam. Då ska du vänd på det. Fokusera på det istället.
  • Anonym (Lia) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 17:46 #47
    Anonym (gg) skrev 2016-05-30 21:31:02 följande:

    Ts, är i samma situation som du och funderar mig gråhårig. Tror att jag har tänkt mer på det här beslutet än de flesta som väljer att skaffa barn. Jag är också rädd att ångra mig, för rent krasst är det ju alltid lättare att ångra saker man inte gjort än saker man gjort. Jag är dessutom en person som har lätt att gräma mig över saker och älta. Men å andra sidan känns det som ett rätt värdelöst argument för att skaffa barn. Och när lyfter blicken lite ovanför mitt eget liv och ser hur världen ser ut kan jag liksom inte rättfärdiga att sätta ännu ett västerländskt barn till den här redan överbefolkade, miljöförstörda planeten...


    Precis som jag! Älta och gräma mig är nyckelorden... Hade underlättat om jag såg säg 10 år framåt så slipper jag fundera i onödan.
  • Anonym (Lia) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 17:49 #48
    Anonym (:() skrev 2016-05-30 20:45:43 följande:

    Jag ville aldrig ha barn. Det passade inte mig helt enkelt. Aldrig gillat barn.

    Nu är jag barnfri, 52 år, och ångrar mig så sjukt mycket!!! Nu kan jag inte för mitt liv förstå varför jag valde bort barn. Det är en stor sorg :( jag har börjat gå i terapi för att försöka bearbeta det, men just nu känns det som att jag har förstört mitt liv! Tror aldrig jag kommer över det...


    Vilken svår situation. Ja, det är ju anledningen till mina överväganden... Vill inte hamna i en livskris över det faktum att jag avstod. Jag tänker dock å andra sidan att det i så fall finns många barn som är i behov av en extra vuxen, familjehem/kontaktfamilj t.ex. Skulle inte vara främmande för mig.
  • Anonym (Lia) Trådstartaren
    Visa endast
    Tis 31 maj 2016 17:52 #49
    Kungett skrev 2016-05-30 23:14:05 följande:

    Svår fråga. Jag trodde inte jag ville ha barn. Valde ett liv med en äldre partner lite pga den anledningen. Men, häpp - vi blev gravida och det kände så rätt. Nu ett par år senare vet jag inte hur jag tänkte. Ett liv som är en kombination av oss två blev helt fantastiskt.

    Summar sumarum: Planera inte, det blir som det blir. Men enligt min mening, man hinner ha sitt egna liv, även om har barn. Man kan inte ångra avkommat när det väl finns. Och barn är en fantastisk (förhoppningsvis) spegelbild av en själv och ens partner.

    Och som ett visst motsvar till din fråga, i efterhand hade jag ångrat mig om jag inte fått barn.


    Nej, det är nog väldigt få (förhoppningsvis) som ångrar sina barn. Fast viss planering krävs ju, skippa P-piller också får ödet utvisa framtiden? ;- Till 99% kan man styra över barn eller inte, själv. Kanske var du inte så säker på ditt val att inte skaffa ändå? Härligt att det blev så bra för er ändå!
  • Tis 31 maj 2016 17:56 #50
    Anonym (Hallå!) skrev 2016-05-31 09:58:49 följande:

    Fast är du bara 31 år kan du inte vara säker på att du inte ångrar dig. Möjligtvis kan du säga att du inte ångrat dig HITTILLS.

    Min biologiska klocka började ringa vid 32 års ålder, vid 35 år dånade den. Nu är jag 41 år och har två fina barn. Att jag skaffade dem har jag hittills aldrig ångrat ????


    Vad bra att du vet att jag inte är säker att jag inte ångrar mig. Något mer du vet jag inte är säker på när du ändå är igång?
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll