Hemmasittare

Känner så igen mig i ditt barn. Jag var till problem för mina föräldrar fram till jag var 13-18/19 idag är jag 20 och har växt som person. Concerta gjorde så jag också fick mer självmordstankar och det blev värre pratade alltid om sjölvmord. Försök byta till elveananse har själv adhd men äter inga mediciner mot det längre, eftersom det inte behövs.

Underskatta inte kompisarna "som finns i datorn". Fråga om dem och hur väl de känner varandra. Mina internetkompisar räddade mig verkligen ur mina depressiva tonår och nu 10-15 år senare är det flera av dem som fortfarande är nära vänner även IRL. En är jag gift och har barn med :)

jag har en tonårsson som har en diagnos och han lever i princip allt sitt sociala liv genom datorn (förutom med familjen) Han är nöjd och glad, skypar med folk varje dag, han har både svenska och utländska vänner på nätet. Vissa är såna han känner från skolan men alla de utländska är genom spel. Han har högsta betyg i engelska tack vare detta och han vet massor om de olika länderna dessa personer bor i. De pratar inte bara spel när de snackar utan om kultur, politik, historia, musik. Han ser dessa precis som lika riktiga vänner som de han känner IRL (men som han i princip aldrig träffar) 
I hans fall fungerar det mkt bra eftersom han blir så trött av socialt umgänge.

Nu säger jag inte att det här är lösningen för ditt barn, TS, men jag tycker absolut att det är värt att beakta, att det kan vara det som räddar en deprimerad person, från när det är som tyngst. Tänk om han inte hade det heller, då skulle han kanske må ännu sämre. 

Hej, inser att det är ett tag sedan ni skrev här, hur har det gått sedan?

Kanske är detta lite fel forum för detta inlägg, men vi hoppas att det är okej! Men vi är två socionomstudenter som nu skall påbörja vårt examensarbete på 15 högskolepoäng vid Centrum för Socialt Arbete, Sociologiska institutionen vid Uppsala Universitet. 
Vi skulle vilja bidra till kunskap kring unga vuxna som varken arbetar eller studerar (UVAS) och lyssnar gärna till föräldrar eller andra anhörigas (fosterföräldrar, mor-och farföräldrar eller syskon, nära vänner, partner/pojkvän/flickvän över 18 år) perspektiv och uppfattning!

Vi är intresserade av vad som kan möjliggöra att UVAS kommer tillbaka till arbete eller studier, samt vad som kan stå i vägen för det. Det skulle vara intressant att få höra anhörigas perspektiv, vilka möjligheter eller hinder som ni ser, men även vilka stöd ni anser behövs.

Så, vår fråga är om det finns några här som har erfarenhet av att en nära anhörig varken arbetar eller studerar (det spelar ingen roll ifall personen nu är i arbete/studier igen eller inte), och om ni kan tänka er att ställa upp i en intervju? 
Intervjun kommer i dessa tider ske via telefon eller zoom, ta ungefär 45 minuter och efteråt anonymiseras. 

Om du är intresserad kan du gärna mejla någon av oss (se mailadresser nedan) så får du mer information samt förslag på intervjutider.

Hoppas vi hörs!

Ida.Onsten.4333@student.uu.se

Sara.Asplund.1873@student.uu.se