Gravid igen tidigt efter förlossningen

Hej!

Jag blev också gravid när min son var 6 månader och var helt chockad... funderade mycket på hur jag skulle klara av det och bokade ganska snabbt tid för abort. När jag väl bokade en tiden kändes det så fel, jag kunde bara inte genomgå en abort.

Idag är jag i vecka 20 och ser mycket ljusare på framtiden. När min son var 6 månader tänkte jag mycket på att det kommer vara svårt för mig att ta hand om honom som höggravid och att det kommer bli en tuff tid. Nu ser jag bara positivt på det hela. Vi har redan allt vi behöver och sambon kommer ju börja ta ut sina pappadagar snart så vi kommer kunna vara hemma tillsammans i minst fyra månader. Sonen kommer vara 15 månader äldre än syskonet som kommer och jag tror att han kommer uppskatta ett syskon som är nära i åldern.

Fler fördelar är att efter förlossningen kan jag få min kropp för mig själv för resten av livet (vill inte ha fler barn). Vi kommer göra allt en gång och sen är det överstökat - förskola, skola, simskola och såna saker.

Jag är dock som du, lite orolig för den här förlossningen, Min kropp hade knappt återhämtat sig från förra förlossningen innan jag blev gravid. Det är ju sjukt påfrestande för kroppen och jobbigt att inte veta hur det kommer bli... men nu finns det ingen återvändo för mig, började känna rörelser den här veckan!

Har du bestämt dig för att behålla barnet?

Hej!

Hoppar in här då jag är i samma sits som ni är. Fick mitt första barn i januari detta år. Vi har tänkt att vi vill ha barnen relativt tätt, att nästa kanske ska komma efter 2-3 år. Så chocken när jag förra veckan tog ett test som visade positivt va stor. Att det skulle skilja ca 14 mån mellan dom va inte alls vad vi hade i tankarna.

Även fast abort va tanken precis innan jag tagit testet (förstod att jag va gravid p.ga illamående m.m) men när det plusset kom så fanns det inte en chans att vi inte skulle ha detta barn.

Vi tänker som dig Nina! Vi får detta avklarat nu alltså småbarnsperioden, sedan kommer förskola m.m med mer rutiner.

Men även jag är rädd för graviditeten och förlossning. Hade en hyfsat lätt förra graviditet men nu känns det inte som min kropp är redo och jag är rädd att det kommer bli tufft. Sedan hade jag en väldigt långdragen och smärtsam förlossning som jag knappt känner att jag bearbetat och kommit över och nu är det "snart" dags för en till.

Men detta ska säkert gå bra.. hehe

Va roligt att ni hittat hit ???? ja tjejer detta kommer vi klara bra. De bara måste ju det nu ändå.

Jag kan inte tänka mig en abort så för mig var det en självklarhet att behålla. Sambon var dock tveksam. Men jag sa att det inte alls går för jag kommer inte kunna vara en lika bra mamma till pojkarna samt kommer hata både honom å mig själv mest.

Jag har inga känningar alls än egentligen så jag hoppas denna graviditet blir bättre. Sambon e inställd på katastrof igen ???? haha..

Han säger att pga mina svårigheter får detta bli den sista. Men jag e inte alls mentalt redo. Kanske efter förlossningen vem vet. Men som jag känner nu så finns inte den tanken alls i mitt huvud eller hjärtat. Planen var ju 4-5 barn tänker jag så på något sätt måste det gå att fullfölja ????

Liknande här, men blev gravid 3 månader efter förlossningen. . Lite smått panik när vi sen fick veta att det var två bebisar i magen också hehe.

Min kropp har tagit rejält med stryk denna gång. Otroligt ont i ryggen och fogar och blivit tillsagd att jag i princip bara ska resa mig från soffan om jag behöver gå på toa :/

Så nu sitter jag här med en dotter på 9 år, en dotter på 10 månader och tvilingpojkar i magen . Är i vecka 32+4 :p

Klart vi fixar det! Kommer säkert vara en del tuffa dagar men i slutändan kommer det ju vara värt det :)

För mig va egentligen inte abort något val heller. Men innan jag testat mig och jag berättade för sambon att jag tror jag är gravid så sa han att han inte va redo. För honom gick det inte med ett barn till nu, så när jag väl stod där med det positiva testet blev jag så lycklig tills jag insåg, min sambo vill inte ha detta barn. Så dagen gick med lyckliga tankar kombinerade med tårar när jag tog mig ner till jorden. Som tur är såfort han kom hem från jobbet och han frågade mig om det var positivt och jag sa ja. Så sa han att det är klart vi ska behålla, och han tyckte helt enkelt bara i den sekund att de va helt rätt. Men nu tycker jag att han är för lugn med detta medan jag börjar panika lite.

Får hoppas att denna graviditet blir bättre för dig "siktamotstjärnorna"!! Jag kan inte sätta mig in i er situation då jag verkligen hade en dröm till graviditet utan någon smärta överhuvudtaget. Jag bara hoppas att denna blir densamma men tvekar då min kropp fortfarande känns så svag.

Alltså "Malintherese01" sänder all styrka till sig som bara går! Usch vilken sits men samtidigt gud vad spännande med tvillingpojkar!! Nu är du ju snart i mål!

Vad skönt o läsa era berättelser, känner att vi går igenom i princip samma sak. Min sambo och jag var överens om att vi ville ha minst två barn. När jag blev gravid första gången var han absolut inte redo, han hade ångest och mycket rädsla liksom. Men nu när vår son väl är här är han världens gladaste och bästa pappa till vårt barn. Samma sak nu med vår andra oplanerade graviditet, han kände sig inte alls redo och tyckte vi gott kunde vänta ett par år innan nästa barn. Jag kände båda gångerna att jag körde över honom med mina beslut att behålla.

Fram till förra veckan visade han inga känslor och pratade knappt om vår kommande unge, sen när han fick se bebisen på ultraljudet blev det heeelt annorlunda. Nu är vi båda glada och längtar, vilket lugnar ner mig rätt mycket, man behöver ju stöd. Det är varken lätt fysiskt eller psykiskt att gå igenom en graviditet om man inte har partnern med sig vid sin sida!

Vi kommer helt klart klara ännu en förlossning, oavsett hur våra tidigare varit. Kroppen är ju fantastisk som reparerar sig själv efter sån påfrestning som en förlossning innebär!

Är gravid i v15 och har en liten på 10 månader. En på 2 år, en på 3,5 år, en på 7,5 år och en på snart 11 år... De sista 4 kommer vara täta.. ;)

Vad roligt med 2 pojkar först och främst. Grattis. Men oj jag måste förstå att det kom som en chock att inte bara vara gravid utan även med tvillingar. Men du har snart tagit dig igenom det. Hejja hejja. :)

Usch va jobbigt att gå runt å känna ledsamhet för nåt man egentligen är glad över. Men skönt att han ångrade sig å ni valde att behålla. Kan förstå att det är en tuff sits när man som partner vill å känner olika.

Haha du e kvinna ;) bara normalt att du panikar kanske. Haha de kommer bli bra för er :)

Så härligt att höra. Ja att gå igenom en graviditet är inte alltid lätt å speciellt inte om man då inte heller har nåt stöd. Å ibland kanske de känns som man kör över men jag tror inte männen förstår hur en graviditet eller tanken på barn överhuvudtaget påverkar kvinnan(kanske inte alla) fysiskt, psykiskt, själsligt jag gud vet vad mer. Så ibland kanske det är lika bra att kvinnan tar "beslutet" (missförstå mig inte nu) för när barnet väl är här känner många män kanske " oj detta klarar jag ju visst och jag är visst redo för pappa rollen".

Min sambo kände så så jag talar av erfarenhet men menar självklart inte å dra alla (varken män eller kvinnor) över en kant :)

Iaf... skönt att ni nu känner likadant och att du känner dig lugnare:))

Wow :) men det har funkat?

Kändes graviditet nummer 5 på nåt annorlunda sätt? Känns det nåt i magen?

Detta är min 5:e graviditet så det är spännande å höra :) sen klart att alla har det olika.

Har en son på sex månader och är gravid i vecka 8+0. Helt planerat och förmodligen det sista barnet vi kan få (jag kommer inte kunna få fler barn), så vi började försöka när sonen var 2 månader.

Är livrädd och överlycklig samtidigt. Sambon är mer cool än mig, men nog har vi en del jobbiga år framför oss!

Hej undrar om ni ammade när ni blev gravida?

Hur har det gått för er med barnen så tätt?

Jag väntar tredje nu på kort tid. Äldsta är född augusti 2013 och yngsta i april 2016 och så kommer Hoppsan i början av juni i år. Så det kommer att bli 13 månader mellan nr 2 och 3.

Haft foglossning med de andra men nu är den ännu värre. Vissa stunder har jag riktigt svårt att gå. Kroppen har tagit stryk de senaste åren. Sen 2012 så har jag fått 7 plus men 4 ma/mf två barn snart ett tredje och några operationer.

Ingen av oss har ens tänkte på abort då vi har haft svårt att få till de andra två. Allt går bara man vill! =)

Tur att jag har en make som är förstående. Men han är borta varannan vecka.

Så nu letar vi större hus och större bil. Vagn ska jag beställa efter 16/2 då jag har varit på ultraljud.

Skönt att se att man inte är ensam.. Har 3 barn födda -10 -13 & -16 min yngsta är snart 7 månader och fjärde kommer i augusti. Kommer skilja 13 månader på de yngsta. Spännande överraskning!

Har fått andra barnet för två veckor sedan. Det skiljet ett år och en dag mellan barnen! Än så länge går allt bra. Förstfödda hajar inte alls det där med svartsjuka, vilket är väldigt skönt. Däremot fattar liksom inte en nybliven ettåring det här med att vara försiktig heller. Så det är att passa passa passa hela tiden. Vi ska vara förädralediga båda två i minst ett halvår nu, så får vi se hur det känns då!

Lillasyster är än så länge en mönsterbebis, precis som sin bror var, så detta kanske kommer att fungera till och med

Hej,

Jag har en dotter på 8 månader och märkte nu när jag gick på toa att jag troligen fått en nid blödning, vid förra grav fick jag en väldigt tydlig nidblödning och trodde det var mensen den gången, denna mens är inte förväntad för än om en vecka så är relativt säker och ganska orolig då det inte alls var tänkt att bli gravid.

Vi vill ha flera barn men inte såhär tätt, det passar dåligt med jobb och boende samt att jag läst en hel del om hur det äldsta barnet kan få det väldigt jobbigt med ett syskon så tätt....

Den spontana känslan är att inte be ålla barnen.. Men känner mig så otroligt känslosam just nu. Hur har ni som fått barn / väntar barn tätt tänkt? Just nu är vi båda hemma på deltid och jag skulle börja jobba 100% i höst... Hade tänkt mig 2-3 år mellan barnen.. Detta kommer verkligen som en chock ( nu har jag ju inte testat mig ännu men känner verkligen igen förloppet)

Vi blev också chockade är vi plussade. Yngsta var ju bara 4 månader då men vi har fått erfara att det inte alltid går vägen (MA vecka 12) och först efteråt förstod jag den gången vad jag förlorat och kroppen sörjde länge efteråt. Så för oss var det aldrig någon tvekan, denna lilla överraskning är kanske oplanerad men inte oönskad. Jag hoppas att ni kan landa i er situation och kommer fram till vad som är bäst för er. Jag har även gjort abort tidigare då jag befann mig mitt i en utmattningsdepression. Det var tvekan beslut då. Kram

Det var RÄTT beslut då* (ska det stå)