Jag har också alltid varit intresserad av 'pojksaker' och 'pojklekar'. Hade alltid kort hår, vägrade klänning, kjol, rosa osv.
Men jag förstår inte heller varför man måste definiera sig som han eller hon. Eller hen för den delen. Jag var alltid bara 'JAG'. Jag presenterade mig som mitt namn. Pojke eller flicka var liksom ointressant...
Jag var givetvis medveten om att jag hade en snippa. Men sen var det liksom inte mer med det...
Även ni personligen alltis varit pojkflickor som yngre och kommit fram till att ert kön inte är så viktigt för er, så innebär inte det att det inte är viktigt för andra. Vissa personer vill verkligen ha en definierad könstillhörighet, även om den inte är samma som de könsorgan de föddes med, medan vissa inte bryr sig nämnvärt eller alls.
Om nu TS barn verkligen känner sig som en pojke så gör barnet det. Det kan vara en fas och barnet växer upp och känner att flicka är rätt tillhörighet eller att barnet inte bryr sig som vissa utav er. Eller så är det inte en fas och då känner sig verkligen barnet sig som en pojke och vill bli betraktad som pojke och inte pojkflicka. Oavsett hur TS barn känner sig nu eller senare i livet måste ju detta respekteras :)
Tack för många bra svar!
Till de svar om pojkflickor och få vara den L är, jag önskar att det vore så lätt, men vad säger jag i frågan om varför L och storebror inte går på samma toalett? "Nej du måste gå på den här för att du har en snippa?"
När barnen frågar om L är en flicka eller pojke? Varför L "ser ut som en pojke"?
Eftersom L själv börjat benämna sig som pojke uppstår ju frågorna, att fråga varför L känner sig som en pojke är väldigt svårt.. Varför känner jag mig som en flicka? Jag har ingen aning? Jag bara är en kvinna. L bara är en pojke.. Det går inte att förklara varför, speciellt inte bär man är 4,5 år, ännu mindre när man är 3 som hon var då L började kalla sig för pojke.
Det känns även väldigt svårt att diskutera detta, då L är så liten, och man inte på något sett vill påverka åt något håll, tänk om man uttrycker sig galet vilket ger skuldkänslor.
L har ju redan börjat anpassa för att kunna gå på "tjejernas" toalett genom att börja kalla sig för en killtjej. När det blev så tydligt att det är för att kunna gå på toaletten känns det fel.
Hen vill inte gå in med mig och sin syster på tjejernas. Hen vill gå med sin bror och pappa på pojkarnas.
Ska absolut kolla upp rfsl! jättebra!
En del av mig önskar att L växer ifrån detta, inte för min skull, jag vill ha mitt lilla L, men jag är lite rädd över vad som väntar, i hennes liv och uppväxt, om hen vill byta kön, släkt tror jag absolut ingen skulle bry sig, men vänner, i skolan, i tonåren....
Tänk om man bara kunde få vara precis som man är.
Ursäkta att jag lägger mig i. Nu är det ju så att vi via vårt personnummer är indelade i kön beroende på våra genitalier vid födseln! (Hur man gör med den ytterst lilla grupp hermafroditer som föds varje år vet jag inte). Man kan ju också förstås känna att man inte vill vara ngt kön alls och kräva att få vara ett...."neutrum". Man kan också i det läget söka psykiatrisk hjälp.
Så har det väl alltid varit. I varje fall så har man genom historien kunnat se kvinnor i manskläder. Kanhända har inte män i klänning haft det lika självklart men det är nog mest för att de ser så löjliga ut......Tyvärr. Varför jag "gick igång" lite här är för att jag är allergisk mot det här nya att man kräver att bli betraktad som en "hen" och jag såg på teve ett reportage om en mamma som kallade sitt barn "det"! Jamen...hallå liksom!