'Dottern' född i fel kropp?

Ja, fast jag tycker det är viktigt att sträva efter att barn (och vuxna för den delen) inte känner sig tvingade in i att definiera sig som ett visst kön. Det kan leda till så mycket onödigt lidande och risker.

Jag tycker ofta det glöms bort i strävan att låta ett barn få vara vem den vill. Att man faktiskt inte behöver fokusera på pojke eller flicka.

Man är född på ett visst sätt helt enkelt. Man ser inte alltid ut som man vill, men man duger iaf. Är man kort får man acceptera det även om man önskade att man var lång. Vissa saker är enkla att förändra, typ hårfärg. Andra går inte att förändra, typ längd.

Sedan finns det de saker som går att förändra men derbyt svårt och medför risker. T.ex. kön, men även olika 'skönhetsdefekter'. Allt som kräver medicinska och kirurgiska ingrepp bör givetvis undvikas om det går.

Lite osäker på varför du citerade mig, och vad du menar...

Om du syftar på att jag pratade om att identifieras som ett visst kön, så menar jag ju hur man sedan väljer att passa in (eller inte) i de traditionella könsnormerna. Dvs vilka kläder man har, frisyr, lekar, intressen, kroppsspråk osv.

Man föds ju in i ett visst kön (och som du säger får man också ett personnummer efter detta). Men hur man sedan beter sig, väljer att se ut, vem man vill vara... Det är valfritt!

Och det är den biten man ska fokusera på, framför allt hos barn.

Jag har länge tänkt start en likadan tråd, vad bra att du finns TS. 

Vi har en snart åttaåring hemma som läääänge kämpat på med liknande känslor. Är så svårt att få ut allt hon vi känner i text men ska försöka. 

Hon har så länge hon kunnat prata känt sig "annorlunda" och "fel". Det är en tjej som håller mycket känslor inombords, är tystlåten och känslig. Jag och dottern har bra kontakt, brukar ha vad hon kallar "pratstunder" där hon efter mycket fiskande och lirkande hon öppnar upp sig för mig. 

Hon lever som tjej idag. Vi har pratat mycket om saken. Hon vill prova leva som kille. Anledningen till varför har varierat genom åren, ibland har hon önskat vara kille pga att "de har snyggare hår" eller "coolare kläder". 
Vi som föräldrar har mer försökt uppmuntra henne som individ mer än kön. Hon har vid såna önskningar fått klippa håret kortare eller välja köpa kläder som hon (från andra!) lärt sig vara "killkläder". 
Vi har alltid förklarat för henne att vi inte anser det finns tjej- eller killkläder, utan kläder. Vi försöker uppmuntra att hon kan vara/ha på sig/tycka om vad hon vill, hon är en bra xxxxx (hennes namn) och inte en tjej eller kille. 
Det har fungerat bra tills hon började skolan. Där fick hon lära sig att det var något fel på henne. Där fick hon höra att hon hade "kill-skor" och tyckte om fel saker (superhjältar exempelvis och inte prinsessor). 

Vi är i nuläget på jakt efter att få kontakt med kunnig hjälp i området, men det är svårt då vi ej bor i närheten av någon storstad. Känner tyvärr inte heller mycket stöd från skolan. De upplever att de arbetar med ett genustänk, men att de ej kan styra vad de andra barnen lär sig hemma. Oj, vad vi önskar att alla kunde få lära sig hemma att alla är bra som de är och inte behöver passa i mallar...

Bara för någon vecka sedan blev jag väldigt förvånad då dottern kommit längre i sina tankar än jag trodde. Hon har tänkt ut ett nytt namn som hon ska ha "när hon ska bli kille". 

Saker jag funderar på:
- Är det fel att försöka skjuta upp det här testet hon vill göra tills hon blir äldre? Är rädd att hon blir stämplad för alltid genom att prova vara kille. Läste ett tips på nätet att hålla könsfrågan så neutral som möjligt tills puberteten startas. 

- Kan det vara en fas? När jag senast frågade lite varför hon vill vara kille var svaret "för att få ha badshorts på stranden" och "kalsonger är mycket snyggare än trosor" (Förresten, ska jag köpa kalsonger till henne? Är rädd att hon blir ännu mer retad) 

Jag blir bara mer och mer rädd för psykisk ohälsa i hennes liv. Min släkt har mycket exempel på ångestproblematik, depressioner och till och med suicider. Jag ser med hennes känsliga personlighet och benägenhet att bära allt inom sig stora risker för ovannämnda när man dessutom lägger till en identitetskris! 
Önskar hjälpa henne, men vet inte hur! 

Jag skulle i ditt fall ta min dotter till en kunnig barnläkare/psykolog. TS verkar tycka att det nästan är både spännande och nästan lite lustigt att hennes dotter har problem med sin könsidentitet! Tycker du det också?

Nu hoppas jag du inte menar "spännande och lustigt" som något negativt ???? Utan jag menar ju mest i att se min L hitta sig själv.