Finns det förlossningsrädda barnmorskor?

Japp. Jag har har smärtproblematik i underlivet och är livrädd för att inte klara av en förlossning, eller framförallt undersökningarna. Dessutom är jag en riktig kontrollmänniska och vet att man måste släppa på kontrollen för att inte få panik av värkarna och det gör mig livrädd. Och även om jag vet att vaginala förlossningar är väldigt säkra och för det mesta positiva upplevelser så är det såklart svårt att inte tänka på att få en jobbig förlossning, en bristning i ändtarmen, förlora en massa blod osv. Barnet är jag inte så orolig för eftersom jag vet hur extremt bra koll mina kollegor och läkarna håller på det om något tar överdrivna försiktighetsåtgärder. Då är jag mer orolig nu, för att något ska hända i magen utan att jag eller bm på MVC upptäcker det och så är det för sent när vi väl är på förlossningen.

Men samtidigt så ser jag inte snitt som en lösning heller. Dels riskerna, mkt större risk för stor blödning (apropå det), men också för blodpropp, smärtor efteråt, infektion, behöva kateter... och då får jag ju garanterat en jättestor "bristning", vid vaginal förlossning har jag ju åtminstone en chans att slippa :P . Sen dels för efterförloppet, att det är större risk att barnet blir påverkat så att vi inte får vara tillsammans direkt (vill ju att barnet lyfts direkt ur mig upp på min mage/mitt bröst, inte behöver ligga och stimuleras och få andningshjälp i flera minuter  först), att amningen strular och att återhämtningen blir värre. Även om en del nysnittade studsar ur sängen så är det överlag betydligt tuffare att hämta sig för dem. Och jag hoppas på att få gå på tidig hemgång, blir det snitt går inte det.

Så... sitter lite i skiten så att säga! Men å andra sidan så vet jag att för de allra, allra flesta så blir det bra i slutändan hur ungen än kommer ut, så jag kan iaf trösta mig med det :)

Apropå statistiken och hur jag delvis resonerar kring kejsarsnitt; vid ett kejsarsnitt får jag 100% garanterat en stor bristning i buken som kan leda till allvarliga komplikationer både i nära anslutning till förlossningen och långt senare. Vid en vaginal förlossning har jag 20% chans att inte få någon bristning över huvudtaget, och om jag brister så har jag 50% chans att det är en grad 1 bristning som är lätt att laga och inte ger bestående men. Sen visst, jämför man t.ex. skador på tarmen så har jag 4% risk att brista i ändtarmen vid en vaginal förlossning, och risken att det blir en skada på tarmen vid ett kejsarsnitt är mindre än 0,1%. Samtidigt så vet jag att även om jag får en bristning i ändtarmen så har jag goda chanser att återhämta mig bara den upptäcks och behandlas i tid. Så det är långt ifrån svart eller vitt, vill jag garanterat få en stor bristning för att vara säker på att inte få en sfinkterruptur (om vi nu bara tittar på just den risken)? Är det rimligt att jag tar ifrån mitt barn de fördelar det får vid vaginal förlossning av samma anledning, när jag vet att om jag går sönder så har jag goda chanser att återhämta mig om jag får rätt behandling, och ändå har rätt stort förtroende för mina kollegor både när det gäller att förebygga och upptäcka sfinkterskador? O.s.v. Som jag skrev i mitt första inlägg, det känns som att man sitter i skiten vad man än väljer :P  

En annan sak som slog mig... Nu har jag inte orkat läsa alla länkar i tråden, men om jag inte minns fel så är det absolut 50% som har bestående men efter vaginal förlossning, men samtidigt så är det ju inte 0% i gruppen som fött med kejsarsnitt eller inte ens fött barn alls. Jämför man t.ex. urininkontinens så lider 40% av kvinnor som förlösts vaginalt av urininkontinens 20 år efter förlossningen, men motsvarande siffra för dem som fött med kejsarsnitt är 30%. 

Sen måste jag bara påpeka en sak som jag inte tycker framkommit i tråden. Det är ju inte så att all den här forskningen på något sätt går förlossningsvården förbi. Det jobbar jättemycket med förbättra både förlossningsteknik, diagnostisering och suturering. Och iaf på min klinik har det gett positivt resultat i statistiken :)