nu lämnar jag snart gubbhelvetet
Obs. Startade denna tråd i sex-kategorin för att kunna vara anonym.
Jag är så himla ledsen och tom. Är 26 år, har två barn med min sambo (han är 32) barnen är 2 år , och 7 månader. sambon jobbar borta sön-fre varje vecka. Jag har tagit hand om barnen och hemmet 100% själv sen dag 1. I över två år alltså.
Vårt förhållande har varit knackligt ganska länge, vi har flera gånger pratat om att göra slut. Men jag har alltid hållt ihop oss. Att han vill lämna mig är för att han tycker att jag tjatar på honom jämt. Att jag vill lämna honom är för att han ger oss så otroligt lite tid. Han är hemma frekväll till söneftermiddag, är inte det tillräckligt lite tid? Han sitter på toa typ 20min, duschar en halvtimme, pratar i telefon, facebookar/instagrammar osv, googlar på olika grejer. Går ut på krogen 1-2 helger i månaden. Frågar aldrig hur jag/barnen mår. Visar inget intresse av att ens ha ett förhållande.
Jag känner mig inte älskad. Inte lycklig. Varje dag är bara en massa tjafs. Och när han är hemma tänker jag att jag ska få lite "hjälp av honom" med barnen (som är hans ansvar lika mkt som mitt så jag ska inte ens behöva be om hjälp) men när han är hemma är nästan bara värre. När jag ska lägga 7-månadersbarnet (vilket han aldrig gör för han säger att barnet vill att jag ska göra det + jag alltid gör det så jag kan likagärna alltid göra det) så leker han med tvååringen så att den skrattar högt och stör. Jag säger åt sambon att de ska va tysta men han struntar i det. Och när jag säger åt honom att jag inte känner mig älskad så säger han att han visst tycker om mig. Och när jag ber honom sluta retas med mig (vilket han gör typ hela tiden) så slutar han inte.
Allt känns bara så larvigt men jag orkar seriöst inte mer. Har försökt lösa detta i ett år nu men det känns lönlöst. Känns som att det bara är jag som vill att det ska bli bra. Han bara driver runt. Hur mycket jag än tar upp våra problem så tar han de aldrig på allvar. Han skämtar alltid bort det. Igårkväll sa jag att vi struntar väl i det här då och flyttar isär. det enda han sa: äh det där menar du inte.
Jag blir så himla ledsen för det känns som att det enda sättet att få honom att förstå att jag menar allvar är att flytta isär på riktigt. Vi har sagt ikväll (han sover nu) att vi skiter i det här och att vi flyttar isär. Han sa ingenting om det utan satt bara med sin telefon. Sen vaknade lilla barnet och jag fick gå in dit och under tiden somnade sambon, han bryr sig liksom inte om att vi typ gjorde slut. För han tror inte att jag menar allvar. För vi har sagt såhär förr och sen har allt "varit frid och fröjd" dagen efter. Vi inbillar oss det i alla fall. Han gör mig både ledsen och arg varje dag. Åtminstone varannan. Minst. Och jag blir oxtokig. För jag har sagt åt honom att inte göra si och så men ändå gör han det. Så han gör mig sur/ledsen medvetet. Varför gör han så?
Sen när jag blir grinig så talar han om det för barnen. "Mamma är arg", "mamma bråkar" , "mamma tycker inte om pappa". Då vill jag bara smälla till honom på käften.
Jag orkar inte ha det såhär längre. Jag vill vara lycklig i mitt förhållande och känna att allt är bra. Jag vill inte vara ledsen och tom. Jag vill kunna vara lycklig och ha energi och må bra. Det här duger inte. Och jag vet att barnen skulle ha det bra även om vi separerade, jag är en såndär lejonmamma som sätter barnen före allt. Därför känns det även bra att gå isär med pappan för jag vill kunna ha energi och glädje att vara en bra mamma.
Vet inte vad jag ska göra. Önskar att allt bara kunde vara bra men uppenbarligen har han ingen lust med det för när jag tar upp det med honom så bryr han sig inte.. Det kanske inte finns nåt annat sätt att få honom att förstå än att låta honom komma hem från jobbet och se att barnen, jag och våra saker inte finns kvar. Vad sjutton gör man?