Blir så ledsen att höra om er vars sambos väljer att skita i sitt ansvar men ni ska vara stolta att ni redan är så starka och står för ert val! Visst, det är läskigt, men bara för fadern vill vara med från början är det ändå ingen garanti att han kommer vara det senare och pånså vis är det ju lika bra att veta vem han vill vara från början.
Lite uppdateringar från mig, skrev här senast i v 8 och är nu i v 15. Jag och killen har pratat en del, även om det är svårt, men han låter mig flytta in där efter årsskiftet när treåringen får förskoleplats i närheten. HAn bor nära min mamma vilket känns jätteskönt att ha nära till. Pga sonena pappa har jag flyttat några mil från min hemstad men snart är jag tillbaks. Vi har inte sagt att vi är tillsammans eller så men vi har en fin relation tycker jag nu, åker dit ca varannan helg och får så mycket kärlek. Men känner mig ändå ensam då äldsta barnet är helt mitt ansvar och har ingen aning om hur det kommer bli med den lilla till våren. Jag måste hela tiden pusha honom för att han ska förstå vad jag behöver osv. JAg är alltså förvirrad. Men har ju tur att slippa bli alldeles ensam nu.
HUr har ni det med familj och vänner och så? NÅgot stöd på den fronten? ÄR lika bra det!