Lämnad av partner under graviditet

Hej. Jag vet inte om min man har lämnat mig men han drar hela tiden i vredesmod (åker till sommarhuset själv) och säger att vi inte kan bo ihop längre. Kanske kan det bli bättre men det har utlöst en jättekris i vår relation. Jag är i v 22, vilken v är du? Hur mår du?

Det gör mig ledsen att höra att du går igenom det, samtidigt som det är en tröst att jag inte är ensam om upplevelsen. Vill din man vara delaktig i barnets liv efter det är fött? Jag är i v 19. Jag har mitt ultraljud på onsdag och får gå på det ensam. Känner mig ganska övergiven då han inte ens vill diskutera saken eller försöka reda ut något. Han har bestämt att han varken vill träffa eller prata med mig. Just nu är det svårt att glädjas över vad som komma ska. Jag känner mig ängslig över framtiden och bara ledsen över allt det här. Hur hanterar du situationen? Har ni fler barn ihop?

Vad okänsligt av dig. Inte för att nämna att jag är för långt gången för att göra en abort. Jag skulle då behöva godkännande av socialstyrelsen och sedan går de in med en nål och punkterar barnets hjärta. Efter det måste jag ändå genomföra en förlossning. Nej jag tänker inte döda mitt barn

Jag vet som sagt inte hur allvarligt det är nu, kanske kan det bli bättre. Vi ska på samtal imorgon med en kurator. Känns jobbigt för vi har inte pratat alls på ett tag. Han vill definitivt ha kontakt med barnet oavsett vad som händer med oss. Han ser fram emot att få barn, problemet ligger mellan oss. Om vi kommer vara tillsammans. Hur är det med ditt barns pappa? Vill han vara delaktig?

Jag känner med dig när du skriver. Jag har ett barn sen tidigare (11 år) och honom var jag helt själv med under graviditeten osv. Ultraljud själv. Förlossning. Allt. Det var förjävligt. Tror känslan av övergivenhet ökar också m gravidhormonerna. Jag har haft panik för att jag känner mig rädd för att bli ensam med två barn. Nu har mitt äldre barn jättebra kontakt med sin pappa men det var inte självklart från början. Har du någon i din närhet att tala med?

Fast, ska också lägga till att det är helt underbart att få sitt barn. Den upplevelsen är inte mindre för att man är ensam. Den kärleken är enorm. Det enda är att man inte har någon att dela glädjen med. Och det jag tyckte var värst var det som du beskriver känslan av övergivenhet, ensamheten. Du är stark om du klarar detta, och det är jag övertygad om att du gör. Man blir SVINSTARK av den erfarenheten. Jag blev det, men jag vill inte göra om det. Är hellre två.

Jag blev lämnad i vecka 16 av min man. Han slängde i princip ut mig. Enda kontakten under graviditeten var en massa otrevliga sms från hans håll. Han skulle inte ha någon kontakt och inte skriva på några papper. Var en hemsk tid.

Min son föddes, jag hade min syster med mig.

När pojken var 2 månader träffade pappan honom för första gången. Smälte direkt. Idag har dom sporadisk kontakt då han bor långt bort.

Nu när det gått ett par år känner jag bara glädje lver att det bara är vi två. Jag och sonen har en fantastisk relation och jag hade inte velat ha det på något annat vis.

Nej nej nej, man punkterar verkligen inte hjärtat på fostret vid en sen abort. Ville bara skriva det så inte någon här tror att det går till så.

Har Inte varit i din situation men kan tänka mig att det är fruktansvärt jobbigt.

Angående ul, försök få honom att följa med då det ofta blir så mycket verkligare för pappan då han får se den lille på skärmen. Kanske ändå kan göra något gott i allt detta. Jag hoppas det löser sig till det bästa för er. Och blir det så att du blir ensamstående mamma så fixar du det också!

Min första gravitet blev jag lämnad i v 21

Min andra graviditet direkt när jag fick veta att jag var gravid. (Olika pappor till barnen)

Det är en fruktansvärd situation jag är ledsen du ska behöva uppleva det. Men man tar sig igenom det och man klarar sig faktiskt bra själv också! Allting löser sig men inte alltid som man tänkt sig.

Råd vet jag inte om jag kan ge men jag kan säga att du inte är ensam. Jag är gravid i v. 8 och blev just lämnad. Varit osäkert ett tag.

Han verkar inte vilja ha nåt med barnet att göra. Mitt första med. Jag blir ensamstående mamma.

Vi kvinnor får försöka stötta varandra är det jag kan se. För hur kan man lita på någon igen?

Hej, låter inget vidare att bli lämnad. Jag är i en annan sits, har mer eller mindre tvingats lämna barnets pappa v 18 pga han betett sig så illa mot mig, skulle kalla det psykisk misshandel. Vi var ihop drygt 5 år och pappan har alltid haft problem (bättre periodvis) med sitt humör, ständig svartsjuka, smutskastning och fruktansvärda utbrott till mig.

Drog gränsen när jag blev så påverkad att jag fick onda sammandragningar. Ingen rolig sits att vara i när man hoppats på en framtid (han testade medicin) men nu står inför detta faktum att kunna samarbeta Ang barnet med en man som betett sig vidrigt, kallat mig både det ena och andra, trakasserar och håller på. Var på. UL häromdagen och han har inte ens brytt sig fråga hur det gick, vi skulle kolla kön men inte det helhet har han undrat över. Skrämmande vad en sån människa är kapabel till som inte ens frågor om sitt eget barn.

Har två stora barn sen tidigare så jag är inte orolig att inte klara av att vara själv med barnet, bara hur det ska bli att ha denna man i mitt liv efter att han betett sig så gränslöst så min fysiska hälsa påverkats med sammandragningarna!