Hormonkarusellen skrev 2017-11-24 06:40:24 följande:
Sambon har fixat så vi ska logga vikten och se en uppåtgående trend så rädd att få dumma känslor om vikten, om jag ska upp samtidigt som jag mår såhär dåligt - det är ju inte en superkombination - kroppskritisism (för att den inte funkar) , konstant ledsen och vikt. Usch jag får en så dålig känsla. Hade det varit fyra år sedan hade jag ju inte varit så ledsen samtidigt, då hade jag inte varit orolig.
Sambon ska ringa och få sitt provsvar om en vecka, så tills dess ska jag gå upp, och så får han be om en ny plan, vi kan inte gå och vänta helt utan stöd utan detmåste finnas mål och milstolpar på vägen. Och så får han säga att det vi båda uppfattade på första mötet var att vi skulle gå igenom ett par steg med prover och spolning och sedan ivf, då måste hon ju förstå att hon kullkastar det enda lilla halmstrå som fanns , nu har jag inget alls att greppa efter...
Tycker så synd om min sambo som får bära allt. Han och en vän vet, någon till vet lite grann men inte allt. Igår låg jag och skrek av gråt hela kvällen... vem är stark för honom eftersom jag inte är det? Vi tänkte att vi kanske ska berätta för hans mamma ändå.
Hur har ni gjort med att berätta för familj? Kanske ni har en annan relation , men jag orkar inte berätta för min familj, kan inte med att de ska fråga och tycka synd om sig själva. Det här måste få vara men sorg, jag kan inte ta ansvar för någon annans känslor kring det. Jag har nog att försöka stötta sambon - som jag är säker på mår mycket sämre än vad han säger.. vilket jäkla kaos! Oss två mellan är det superbra, men med familjen kan jag inte riktigt säga vad jag vill och tex vara säker på att det stannar där..
mycket tankar som far i knoppen även idag..
Jag är yngst av mina syskon där alla har barn, och dem är systrar. Det var naturligt att berätta och för min mamma och pappa. Det kom inte som en chock, jag är 30 nu, var 27 när vi började och när det inte tog sig på 6 mån så började jag smått berätta. I övrigt enstaka kompis, i somras berättade jag det öppet på en fest för mina närmsta vänner och bekanta. Det lättade en del då flera hade börjat tjatat å fråga när det var dags. Nu vet dem läget. Och i den här åldern är det som sagt ingen nyhet längre. Det är vanligt förekommande, att försöka bilda familj om man vill ha barn. Sambon har berättat för kompisar, en kill och en tjej kompis, båda bor långt bort vilket jag tror han tycker är skönt, träffas sällan och finns ingen risk direkt att det ska komma på tal. Känns dumt ibland att min familj vet allt å hans inte men det är också hans val.
