Utredning på gång, stötta varandra?

Åh vad tråkigt att höra att mensen kommit ännu en gång för er :(

Själv väntar jag bim om 4-5 dagar, och är rätt så säker på att de inte blir något pluss den här gången för mig heller. Känner inte ens några inbillningssymptom den här månaden som ja annars alltid går runt o känner. Förutom ömmande mage för några dagar sen, men de är borta.

Är det någon av er som börjat diskutera ivf? Hur ser reglerna ut där egentligen, hur länge ska man ha försökt för att få rätt till ivf via landstinget?

Kramar!

Hej, jag går gärna med i denna tråden.

Jag och min sambo är båda 27 år. I slutet på förra året sökte jag hjälp hos gyn på grund av att jag har problem med mellanblödningar, kort lutealfas (9-11 dagar) och kort menscykel. En cykel på 21-23 dagar och mellanblödningar från ca cd 13. I måndags var jag på återbesök för att få provsvar. Min läkare berättade att jag hade ett amh värde på 0,3, små äggstockar och han hade sett på vul att jag hade få äggblåsor. Det låga amh värdet indikerar att jag har lite äggreserver kvar. Går väl att likna med en kvinna som närmar sig klimakteriet.. blev bestämt att vi så fort som möjligt ska genomföra ivf. Har första mötet den 24/1. Är fortfarande i chock och gråter till och från. Att gå från tron att jag inte har några som helst problem med att bli gravid till att jag kanske aldrig kommer bli gravid är svår. Väldigt svår. Känner mig rätt förkrossad. Men men, förhoppningsvis kommer detta gå.

Hoppas ju såklart ni får ett pluss snart ändå när ni kommer igång med äggstimulering. Men annars är det ju jättebra att ni har möjlighet till ivf inom en snar framtid. Är det själva befruktningen som strular borde ni ju ha alla möjligheter att lyckas med ivf. Hur känner ni inför tanken på de?

Har ni fått tid till victoriagruppen än?

Ja jag hoppas såklart på pluss, men har inte den känslan i kroppen så är ganska säker på att de inte är något. Har inte heller fått utslag på ägglossningstester senaste 2 månaderna så ja vet inte om jag verkligen har haft det ens. Brukar annars alltid få utslag så ja vet inte va som hänt nu..

Förstår hur du känner.. Min bästa vän fick barn i somras. Blev såklart jätteglad för hennes skull när hon berätta att hon vänta, men de sved ju lite att ha kämpat 2 år me missfall utan att hon haft en tanke på ett till barn, o så plötsligt bara råkar hon bli gravid utan minsta problem. Fick mitt 3e missfall när hon va i mitten av graviditeten.. Och ett par månader efter hon fött berätta sambons syster att hon oxå väntar, vilket sved extra mkt. Hon har vart med mig på sjukhuset vid båda mina första missfall o då själv absolut inte velat ha barn, sen gjorde hon abort bara nån vecka efter mitt 3e missfall så de blev lite chock när hon kom ett halvår senare o berätta att hon va i 3e månaden plötsligt :/ Känner mig sjukt stressad när åren bara går, och stressen blir bara ännu starkare när alla runt om, som inte ens funderat på barn när man själv börja sina försök, börjar bli gravida o gå igenom hela graviditeter utan att nått händer för en själv.. O så känner ja mig otroligt ful när ja känner negativa känslor kring att dom får barn, för ja önskar så att ja bara kunde va glad o uppåt för deras skull :(

Va på återbesöket idag och gyn talade åter en gång om att alla provsvar såg "perfekta" ut, inget var avvikande alls, och min ägglossningshormon var verkligen jättebra tydligen. Hon lät nästan lite förvånad över hur bra de såg ut :S Jag vet att de är nått som inte stämmer, otur kan inte göra att man får 3 missfall som går till på exakt samma sätt! Ingen av alla de läkare som undersökt mig innan/i samband med att missfallet startat har kunnat svara på va de beror på att min vänstra äggstock svullnar upp så mkt och jag får vätska i buken. Alla 3 grav har sett precis ut som X-graviditeter innan dom kunnat konstatera att de är en graviditet i livmodern o den är påväg ut. Fråga om hon hade nån idé idag, men hon hade heller aldrig hört talas om det tidigare :/

Iaf så skrev hon ut lutinus o sa att ja skulle börja ta de såfort ja får ett pluss på stickan. O sen skulle ja ringa o boka tid för vul i 7e veckan "så kan vi ju följa va som händer oxå om de skulle sluta i missfall igen". Ja har inte kommit längre än nästan vecka 6 innan de konstaterat missfall så ja de va ju inte så mkt till hjälp... Får hoppas på att lutinusen hjälper, men ja tror de är för sent att börja när +et kommer, för då verkar den redan slutat växa o börjar förbereda för att stöta ut... :/

Förlåt för långt inlägg, har mkt tankar i huvudet idag :(

Hej alla fina! Hoppas det är okej att jag hoppar in här i tråden.

Två års försökande här, nu i måndags ringde jag samtalet.. "Hjälp oss!" Så nu står vi på väntelistan, men jag fick ingen information.. Vad händer nu, vad kommer vi få gå igenom, jag har ingen koll alls! Kan någon berätta lite kort om processen? Kram

Men vad segt :( När ni redan gått igenom utredningen kan man ju tycka att ni borde va prioriterade ett samtal för hur ni ska gå vidare.. Att inte den som gjort er utredning kunde skriva ut de till er innan ni remitterades vidare till en ny är ju oxå lite dåligt :/ Hoppas på bra hjälp när ni väl kommer dit iaf o att hon skriver ut de trots att provsvaren såg bra ut.

Igår vad jag med på förlossningen av mitt andra syskonbarn. Det var både helt fantastiskt och sjukt jobbigt på samma gång. Det var deras andra barn på 1 år och några månder. Hur kan det va så orättvist...längtar efter 1 pluss....har försökt i 2 år. Har precis haft första omgången med pergotime. Men missade för många dagar så blev nog inget denna gången

Tack :) funka det inte för er ?