börjar bli rädd inför förlossningen..

Jag håller med övriga här, det är så svårt att föreställa sig innan vilken slags smärta det är. Jag läste "Att föda" innan och då var det en kvinna som beskrev händelsen som att "skratta döden i ansiktet", för att hon kände sig så nära men visste att det skulle gå bra ändå. Jag kände aldrig så under mina två förlossningar, att jag skulle dö. Jag körde på lustgas och TENS. Första gången bad jag om epidural efter ett tag men då var det för sent, så då var det ju bara att köra på. Jag har också skolios som sitter långt ner i ryggraden, det skulle inte vart några problem.

Smärtan är ju konstruktiv, man hämtar sådan kraft inifrån sig själv och har man inga kemiska smärtlindrare så bygger kroppen upp ett egen smärtlindring som gör det uthärdligt. För varje värk är bebisen lite närmare :)

Förra gången så hade jag haft lunginflammation en vecka före förlossningen (hade det förstås då också), jag hade inte sovit ordentligt på lika lång tid pga hostan och jag trodde aldrig att jag skulle fixa det så bra som jag gjorde. Jag var PIGG efteråt. Så mycket endorfiner får man :) 

För min del ville jag vara beredd på vilken sorts smärta (det som går att beskriva), varför, när och hur länge i de olika stadierna, det gjorde det mer överskådligt för mig - att veta att det inte gör massivt ont hur länge som helst. Och som de andra säger, när du får upp din lilla bebis på magen så är det så värt det.
(Eftervärkarna efter andra förlossningen var dock grymt hemska men det finns ju värktabletter :))