mamman tillåter allt

Det är rätt ofta folk startar trådar här angående sina vänners bekymmer. Är det att curla sina vänner?

Eller är det bara mödrar som inte får hjälpa sina söner?

Är det? Jag ser mest folk som gäller på andra personers val och/eller liv. 

Ts, tänker du dig att din sons behov av samsovning är större än barnens? Du skriver att de aldrig kommer lära sig sova själva eftersom mamman låter dem sova med henne. Men din son klarar ju uppenbarligen inte av motgångar utan att explodera av ilska - så att lära sig att sova själv som barn kanske inte är avgörande för att bli en välfungerande vuxen. Han får väl köpa en extrasäng eller bäddsoffa om han inte vill sova med ungarna.

Doh, äldsta dottern är snart 11 år. Det är faktiskt lite gammalt för att samsova med mamma? Om två år är hon tonåring .. om TS son inga egna barn har så är det inte så konstigt att han inte förstår sig på samsovning med barn och finner det olustigt? Du låter f ö ganska gränslös.

Var daltar TS med sin son? Sonen ber om råd, vilket TS i sin tur också gör. Inga konstigheter med att be om råd.

TS, jag tycker att de borde ha madrass på golvet om det blir trångt i sängen. Snart vill barnen (dottern) inte sova längre med sin mamma (vilken tonåring gör det?).

Ska du tillföra tråden något konstruktivt eller fortsätta fjanta runt med meningslösa inlägg?

Någon moderator borde rensa här.Det rör ju sig om en samlevnadsfråga? Läste du bara ordet "sex"?

Suck vilka stolpskott till inlägg det finns i den här tråden.

Duckar för stenarna i glashuset.

Första gången jag läst en tråd där vuxna verkar tro att man är fullärd som vuxen. Vilken stor okunskap. Man lär sig nya saker hela livet och man behöver ibland input från äldre erfarnare personer eller att få se det ur ett annat perspektiv därför är det bra att ventilera med andra. Vissa vänder sig till en psykolog, andra till vännerna och några till sina föräldrar och ts vände sig hit som många andra. Inget av dessa fyra är fel.

Ett förslag är att mäta rummet och köpa två 120 sängar och sätta ihop om det går. Tyvärr kan det bli dyrare då din son behöver en längre säng än standarlängden 2 meter. Vi har två 120cm sängar som dubbelsäng och det är kanon men jag gillar ändå inte att ha en sexåring i sängen som vägrar sova i sin egna säng, som vägrar sova i sitt egna täcke och som drar av mitt täcke flera gånger varje natt. Vi har tom en resesäng som vi testat vid fotändan men ändå kryper han upp.
Vissa barn har större närhetsbehov än andra och det måste tillgodoses. Hur sover barnen idag? Kanske de skulle ha en 120 säng och dela på än en våningsäng tex. Då får barnen närhet av varann. Mina mellanbarn samsov med varann tills de var 13,1/2 och 11 år för de behövde tryggheten. Trygghet är viktigt och avvisas de skapas ännu mer trygghetsbehov.

min son är inte två år, då hade han väl för fan inte haft ett förhållande?? Är det någon som låter omogen här så är det i högsta grad du. Jag daltar inte med min son (och har aldrig gjort) utan jag försöker komma med råd när han behöver, och jag har fått några vettiga råd här, däribland dem är INTE dina kan jag säga. Så som du resonerar hoppas jag för guds skull inte att du har egna barn.
Härmed avslutar jag

Jag tänker att föest måste mamman bestämma hur hon egentligen vill ha det. Det verkar ju inte eiktigt som hon helhjärtat står bakom den nya tegeln utan mest satt upp den för ts sons skull.

Sen när mamman vet vad hon vill kan hon mannen och så småningom flickan tillsammans komma på en lösning.

De är tre personer med tre behov och kan behöva kompromissa. Om de. Involverar flickan i att hitta lösningar tror jag att det blir lättare för henne att följa dem sedan.

Jag hade samma problem som TS son... Mitt ex hade sina barn i sängen... VARJE NATT.... de bodde hos honom på heltid och jag höll på att bli TOKIGT...

Älskade hans barn... men den äldsta på 9 och den yngsta på 6 kom in till vår säng varje natt... Jag jobbar skift och hade verkligen behov av att få sova ostört. 

Försökte få mitt ex att förstå, försökte prata med barnen om att vi skulle försöka sova i våra egna sängar... Köpte massa mys och möbler för att göra deras rum mysigare, försökte med att låta dem sova i samma rum uppmuntrade dem att dela säng med varandra... Men inget hjälpte...

Jag satt hos min mamma och grät och grät... behövde få sova men fick inte... Jag var ett vrak... Försökte med att ta någon natt och sova hos henne men det hjälpte inte mycket för man vill ju sova hemma... 

Slutade med att jag satt och grät i bilen på parkeringen när jag kom hem från sena pass för jag visste att jag skulle komma in till en full säng... barnens sängar var dessvärre inte ett alternativ för mig då den ens var för smal och kort och den andra var i ett rum med pälsdjur och jag är allergiker... 

Jag försökte allt... Men tillslut så kraschade jag helt.. och med mig vårt förhållande (påverkade allt tillslut, jag var för trött helt enkelt... och då hade jag ingen ork för att arbeta igenom andra problem som dök upp)

TS säg åt din son att vara hård... kan de inte lösa det så får de helt enkelt flytta ifrån varandra igen och vara särbo.... Annars kommer det inte hålla...