Vi som har en älskare/älskarinna och inte skäms för det!

Att frun mest tycker att det är fjanterier beror kanske på att det inte är första gången mannen är otrogen med en yngre tjej. Nu känner jag ju inte honom, men jag tror att han gör slut så fort du blir gravid. Förutom att vilja ha barn finns det andra möjliga orsaker till att han säger att det är OK att du blir gravid nämligen 1) han vill ha sex utan kondom 2) Han tänder på risken att du kan bli gravid.

Om du blir gravid hur tänker du göra då? Ska han skilja sig och ni leva ihop lyckliga tills han blir lite väl gammal för att kunna göra något eller tänker du skilja dig och ta hand om barnet själv?

Det brukar oftast vara högst tillfälligt.

"berusningen" tar ofta slut.

Men såklart det behöver inte vara så, men det får väl tiden utvisa.

Någon mer än jag som är uppriktigt kär i sin älskare?

Tja vad kan man säga, deras förhållande verkar vara så dysfunktionellt som det kan bli, och frun lär väl märka vad hans "fjanterier" innebär när han kommer hemdragandes med en unge. Din och din mans förhållande är väl inte mycket bättre det heller med tanke på vad du gör men du har åtminstone gjort ett val för att göra förändringar i ditt/ert liv.

Personligen tror jag dina drömmar om en ungen med en pensionär kommer få en helt annan dimension när det blir verklighet, du inser väl att gubben kommer vara över 70 när ungen fyllt 10 va? Med tanke på hur mycket energi det tar att uppfostra ett barn, leka och skjutsa runt på alla aktiviteter så är det frågan om man orkar med det vid 70+? Dessutom är inte den generationen direkt kända för blöjbyten och ta hand om barn.. min vilda gissning är att det blir du som kommer få ta den allra största delen av den bördan. Slutligen och inte för att vara taskig, men har du funderat över vad er åldersskillnad kommer innebära för barnet? Barn kläcker ju ur sig saker ganska ocensurerat och hur kommer ert barn känna sig när det alla kompisar tror att pappa är morfar?

Missförstå mig rätt nu, jag har inget emot åldersskillnader i relationer, de har en tendens att suddas ut med åren, men när det finns barn med i bilden så tycker jag man inte bara kan tänka på sin egen lycka utan även försöka se det ur barnets perspektiv, är detta verkligen det bästa för barnet?

Kanske värt att fundera över innan du plussar? 

Hur länge har förälskelsen hållt i sig för er då? Har ni nått en gräns där ni känner att ni inte längre vill träffa älskaren för att ni helt enkelt inte fått en kick av det längre?

Fegheten består i att inte våga stå för vilken typ av relation du vill leva i, dvs en öppen.

Det finns flera anledningar till varför det är fegt och oschysst mot din partner. En anledning som man kanske inte pratar så mycket om t.ex - tänk om din partner också skulle kunna tänka sig att leva med älskarinnor - men inte gör det av respekt för dig?

Du skriver om hur bra det är för dig och hur det är så skönt att få olika behov uppfyllda. Det är ju skitbra! Men varför kan du inte unna din partner att också få göra det valet?

Det är problemet med att leva som i en öppen relation fast i hemlighet. Man ljuger om premisserna.

Som älskarinna själv måste jag ändå säga att den naiva inställning till konsekvenserna många har beror till stor del på att man inte blivit upptäckt än.

Att gå i sin kärleksbubbla och må gott och ha ett gott familjeliv känns ganska fint och så länge man inte avslöjas så är man trygg i det livet och har svårt att se vilka konsekvenser det kan bli och det är svårt att greppa hur konsekvenserna kan kännas för en själv och andra. Man tycker inte det är hela världen.

Jag fortsätter som älskarinna TROTS att vi blev upptäckta och det är något helt annat än tidigare... Jag skördar konsekvenser efter konsekvenser och livet faller samman på olika håll.

Det här är inte direkt raketforskning , du blir upptäckt förr eller senare oavsett om det är 50 mil till älskaren eller han är din mans bästa vän. Och oavsett om det går ett halvår eller fyra år. Du.Blir.Ändå. Upptäckt. Faktiskt.