Mamman har sökt ensam vårdnad
Hej!
Jag vet hur det känns! Jag undrar om man verkligen får ljuga hur mkt som helst utan att riskera ngt. Att (som i våra fall) mamman ljuger, smutskastar och vänder barnens nära och kära emot pappan är lågt och tvärtemot barnens bästa men får hon ta i hur mkt som helst utan att ha ngt att förlora (förutom vårdnadstvisten i slutändan men det tar tid innan tingsrätten fäller sin dom och under tiden är det ett helvete om man blivit baktalad)?
Mina barns mamma stämde precis för egen vårdnad för andra gången och den här gången helt utan umgänge. Jag hade 2 månader då jag för första gången fick känna att jag var pappa på riktigt innan allt började om igen. Tingsrätten ogillade hennes yrkande och dömde gemensam vårdnad med växelvis boende och hon lugnade ner sig när det gällde påhopp, sabotage och ultimatum och samarbetet gick för första gången bra (jmf med tidigare). Men från att ha varit med mig och mamman 50/50 så vägrar mamman plötsligt att låta barnen träffa mig öht på en hel månad.
Mamman skrev bara att hon bestämt att de inte ska träffa mig och att jag fick snacka med hennes advokat om jag undrade ngt. Det visade sig tillslut att hon ljugit ihop en helt ny historia som hon fått hennes släkt, och den här gången även mina föräldrar, att tro på rakt av. Så det blir tingsrättsförhandlingar igen och eftersom soc fått in så allvarliga anmälningar från barnens nära och kära så måste de utreda mig och jag och barnen får träffas ngr få timmar vid enstaka tillfällen, då det passar mamman och med en "övervakare" närvarande hela tiden. Soc utredning står still, mamman fortsätter ljuga för samtliga inblandade och under tiden tappar barnen bort mig (och för mig känns det som att hjärtat står still när jag inte får vara med dem).
Förra gången fick mamman aldrig ens en tillsägelse att det är fel att ljuga när det går ut över barnen - inte ens i rätten. Hon hade bevisligen ingenting att förlora men allt att vinna (enl henne) på att ljuga. Hon ljög bara inte tillräckligt mkt för att vinna på det. Jag hoppas men tvivlar starkt på att hon riskerar ngt den här gången. Jag kan yrka på egen vårdnad och vi kan kriga om den men som pappa är det oftast kört redan från början just för att du bara är pappa till barnen och hon sett till att de varit mkt mer hos henne än med mig - så jag vågar inte riskera att förlora vårdnaden på det sättet. Jag skulle inte heller kunna ljuga för att minimera risken. Men kan det verkligen få vara så illa att hon kan tillåtas ljuga hur mkt som helst och provocera/dupera andra att backa upp hennes historia - när det så tydligt går ut över barnen? Min känsla är att det måste finnas ngt man kan göra (förutom att lägga fram sin egen sak i rätten eller ngt annat som tar orimligt lång tid att få igenom) för när barnen befinner sig i en så känslig ålder som i anknytningsfasen så är tidsperspektiven vi talar om här förödande. Dålig anknytning, att jag övergav dem så plötsligt, att de blir svikna av mig varje gång vi ses och att de får höra att det är jag som inte vill att det ska vara som förr - sånt leder till smärta och seriösa problem under resten av livet (om man inte lyckas fånga upp och rätta till alla missförstånd vartefter de dyker upp och det är det svårt att lyckas med).
Vad ska jag göra för att rädda mina små 3-åringar ifrån detta? Det får inte bara vara så att den förälder som ljuger mest (och först) bara har att vinna (om föräldern, som i det här fallet, kan bortse ifrån att barnen tar skada av det) och att den som försvarar barnens rätt är den som tvingas till att svika och överge barnen gång på gång utan att de förstår varför - och riskera att bli galen av sorg, saknad och frustration.
Ge mig tips!
Hur ska jag göra?