Ni som hade förlossningsrädsla..

Är jag väldigt rädd för något som jag inte kan styra över försöker jag jobba med mig själv och mina tankar, att jag kan inte göra någonting åt det.

Förlossningen kommer att starta, nu finns det inget att göra åt det, låt det komma när det kommer...

T ex om man sitter på ett flyg, och man är flygrädd, när planet väl startat och på väg att lyfta så finns det inget jag kan göra för att hindra om planet kraschar, och dör jag så dör jag, det är utom mina händer nu. Då brukar jag kunna slappna av lite (konstigt nog) för att stirra upp sig kommer inte göra någon skillnad ändå.

Däremot tror jag att du någonstans i bakhuvudet har att alternativet kejsarsnitt finns, då är det kanske svårt att släppa det när man vet att det är möjligt med en annan utväg. Har ni pratat något om det? Är det helt uteslutet?

Men, på kvällarna innan du somnar kan du kanske försöka tänka så att "startar förlossningen inatt så gör den det, jag kan inte hindra den, jag kan inte göra någonting nu åt det mer än att ligga här, somna, och bara hoppas att det inte händer inatt". Försök ta en natt i taget :)

Hoppas du kommer kunna slappna av lite iaf och att ni får en bra förlossning!

Kram lycka till!

Okej! Jag var inte jätterädd i slutet, några veckor innan hade jag några dagar av småpanik som "shit, nu är magen jättestor och bebisen ska ut vare sig jag vill eller inte vad har jag gett mig in i?!" Paniken av att något så stort ska ut, som om jag inte tänkt på det innan. Det lugnade sig med veckorna som gick för jag blev mer less på graviditeten.

Min förlossning däremot var en jätte positiv upplevelse, och nu ser jag fram emot nästa!

Jag ska inte ljuga, det gjorde ont, men inte så länge som jag trodde.. I ca 3 timmar hade jag vad jag kallar förlossningsont. Innan det kunde jag stå och smsa och hålla på med telefonen, skratta och "dansa" (försökte få vattnet att gå).

Och när bebisen kom ut så var allt redan glömt! Sved när jag kissade en vecka efter förlossningen, sprack bara lite. Och allt som allt från första "värken" så tog det 12 timmar.

Majoriteten av mina vänner har haft bra förlossningar också, och brukar beskriva det som en riktigt häftig upplevelse :)

När väl förlossningen börjat så hade jag ingen tanke på hur det skulle gå, utan var väldigt inne i mig själv, vet inte om det är så det brukar vara men jag var iaf aldrig rädd under förlossningen :)

Så jag har bara bra upplevelser och barnmorskorna var så trevliga och duktiga.

Har du bestämt något om bedövning och sånt? Jag hade en jättesnabb förra förlossning som gick jättebra men det gjorde mer ont än jag förväntat mig så nu i efterhand är jag rädd inför nästa men tror tanken på bedövning hade lugnat lite, att få det i tidigt skede då jag inte hann med förra. Vad med förlossningen är du mest rädd för? Jag delar din rädsla för att det skulle bli fel, skulle inte heller våga snitt.

Är det din första förlossning? Ett annat tips är också att ha många bedövningsgrejer du kan styra själv som lustgas och tens.

Den värsta och mest smärtsamma fasen är oftast mycket kortare än man tror.

Försök tänka att du är en jävel på att föda barn! Och när det drar igång har du snart ditt lilla knytt i famnen. Tänk också på hur många barn det föda hela tiden, du klarar det här. Lyssna på din kropp. Och lyssna på personalen som faktiskt är professionell. Och igen, "jag tror jag är jävligt bra på att föda barn". Jag tänkte så, och jag var fan en riktigt hejare!

Jag var din raka motsats. Jag kände mig superpepp och säker på att jag var någon slags urmoder som skulle andas fram mitt barn. Hah! Tji fick jag! Förlossningen tog fyra dagar och avslutades med akutsnitt. Jag hade djävulskt ont och hela upplevelsen kom som en chock för mig. Det är nog bättre att vara lite "lagom" rädd och orolig inför förlossningen istället.

Oroa dig inte. När det väl sätter igång finns ingen återvändo och man gör det helt enkelt bara.

Man kan inte förbereda sig på hur en förlossning är. Det är något helt annat än det du upplevt innan. Det kan gå på en minut eller en vecka.
Det kan vara otroligt smärtsamt eller inte kännas något alls.
Du kan känna dig trygg under förloppet eller skräckslagen.

Men när du väl är, man gör det liksom bara.
Min förlossning blev raka motsatsen till det jag förberett mig på. Men det var bara att hänga på.
Det gjorde inte ont, men det blev utdraget. Det slutade med klipp och sugklocka. Jag var sååå rädd innan för att det skulle bli så. Nu känner jag att jag gärna blir klippt och får sugklocka nästa gång med haha. Var ju jättesmidigt!

Dessutom handlar det inte om så lång tid. Det är ju sjukt mycket jobbigare att vara gravid i 280 dagar än att föda barn i typ 1-2 dagar.

Lycka till! Allt löser sig! Alternativet är att vara gravid för all framtid och det brukar inte vara så lockande.

Jag hade havandeskapsförgiftning det sista så jag mådde inte så bra. Jag ville inget hellre än att hon skulle komma ut :) så min rädsla försvann väl då. Jag orkade verkligen inte vara gravid längre. Jag gick dessutom över tiden.

Det är inte den värsta tänkbara smärtan. För min del är migrän mycket värre.
Jag hade en svår förlossning, ändå var det inte det värsta jag vart med om.

Och skador. Ja det kan hända. Men oavsett om du inte får några skador alls eller värsta tänkbara så kan du lika gärna vara läkt efter en vecka. Spfinkerrupter (stavning?!) kan läka hur fint som helst.
Kvinnans kropp läker otroligt fort! Mig har dom sytt ihop men det var bra efter några dagar :)

Och när bebisen landar på magen försvinner all trötthet och smärta. Jag trodde inte på det när folk sa det till mig, men det stämmer faktiskt! Jag blev helt chockad!
Den stunden när det lilla knytet landar på magen är den största du någonsin kommer att få uppleva!

Jag ville inte ha Eda, jag ville inte ha värkstimulerande, jag ville inte klippas och jag ville inte använda sugklocka. Det var min stora skräck!! Allt det fick jag göra och i den stunden kändes det helt okej. Min föreställning av det var otroligt mycket värre än var det var när jag väl fick gå igenom det.
Det enda jag önskar nu i efterhand var att de hade tagit sugklockan tidigare.

Vad är det du känner oro inför? Att det ska göra ont att spricka eller arbetet efteråt om du skulle skadas?

Att vara orolig för att bli inkontinent tror jag de flesta är. Vi vet ju riskerna. Man kan naturligtvis bli det men det är väldigt få som det faktiskt drabbas. Och skulle det bli så finns operationer att göra.

Oroa sig för sitt barn, ja det gör man hela livet. Jag tror att sjukvården blir bättre och bättre på att ta ut bebisarna snabbt om dom verkar må dåligt! Men naturligtvis finns det risker även där. Men i nästan alla fall så går det alldeles utmärkt!

Jag vet inte riktigt hur och vad jag ska säga för att lindra din oro. Inte mer än att när du väl är där så kommer oron släppa!
Du kommer inte att hinna eller orka att oroa dig. Du kommer med all säkerhet få ett jättebra bemötande från personalen och du kommer känna dig trygg :)

Jag var livrädd för ögonblicket när huvudet skulle tränga ut, the ring of fire. Det var det värsta med hela förlossningen trodde jag.
Jag märkte inte ens när huvudet var ute. Jag såg bara hur dom lirkade i hennes axlar för att få ut hela kroppen. Så mycket oro för ingenting.

Tänk på det du oroar dig för och känner ångest inför.
Hjälper det dig att tänka på det värsta tänkbara scenariot?
Kommer dina tankar på något sätt ändra vad som kommer att hända?

Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det bästa som kan hända?

Vilket tror du själv är det troligaste alternativet?

Du får vara rädd, du får vara orolig! Du kommer däremot inte vara paralyserad av rädsla när du ska föda barn. Du kommer bara att göra det.
Hela din kropp kommer att arbeta mot ett enda mål. Och du kommer att rida med på den vågen.

Hej TS!

Vecka 38 här och jag är också rädd och nästan inget hjälper. Fött barn förut men det var många år sen, innan den förlossningen var jag inte rädd. är rädd för förlossningsskador, att barnet ska fastna, att jag inte ska lyckas föda osv. Går också på aurora, hjälper i princip inget. Tror ändå att jag är lite mindre panikslagen nu än vad jag varit tidigare. Det kan ju sätta igång närsomhelst. Går inte att ha den paniken då, tänker att det går ju över och det går nog bra. Det är liksom det enda jag kan tänka.

Kan mycket väl bli så att jag får panikkänslor när det startar. Har haft det lite jobbigt i relationen så känner mig också otrygg m tanke på det. Känns som om en trygg partner lindrar lite.

Har du och din partner provar FUR?

Hur går det för dig ts?