Anonym (tjej)

Äldre 7 Nov 13:35

69 svar

Hur bemöta partner med hypokondri?

Min partner är hypokondrisk och tror hela tiden att det är något fel på honom. Allt från cancer till fel på hjärtat. Har nog gått igenom det mesta och träffat de flesta läkare genom åren.. Nu har det varit lugnt ett tag och det har varit så skönt... Men nu börjar det komma igen, han har varit lite småförkyld några veckor och tror nu att det beror på cancer eftersom man har sämre immunförsvar då.
Jag orkar inte vara tålmodig och lugn och förklara orimligheten varje gång (en gång i timmen). Han börjar ställa in sig på att dö snart verkar det som. Vill fixa så att jag ska klara mig ekonomiskt med barnen och så om han skulle dö.
Tvingade honom till psykolog för något år sedan, det han fick med sig därifrån var att han skulle hälsa sin partner att det inte heter hypokondri utan hälsoångest och att det var en del av honom och att det är svårt att ändra på en person.
Alltså ska livet vara såhär? Jag är gravid och vill bara leva livet och vara lycklig. Jag brukar tillslut tappa tålamodet och bli arg på honom, då håller han det inom sig istället och jag inbillar mig att det gått över.

Anonym (samma)

Äldre 11 Nov 11:33

#41

Påven Johanna II skrev 2016-11-11 11:02:49 följande:

Det kanske räcker nu då? 15 år av det där är en väldigt lång och tärande tid. Du har ju också rätt till ett tillfredsställande och roligt liv.

Kram!

Kan inte lämna honom o med vetskapen att han ska ta hand om våra 3 små barn. Vill inte att de ska utsättas för provtagningar osv. Vill framför allt inte att de ska få stämplas som sjuka till höger o vänster när de faktiskt är friska.

Att hans mamma o han håller på o dö stup i kvarten skiter jag faktiskt i, de kommer förmodligen leva längst i släkten ändå.

Anonym (Saltakillen)

Äldre 11 Nov 11:43

#42

Anonym (samma) skrev 2016-11-11 11:33:26 följande:

Kan inte lämna honom o med vetskapen att han ska ta hand om våra 3 små barn. Vill inte att de ska utsättas för provtagningar osv. Vill framför allt inte att de ska få stämplas som sjuka till höger o vänster när de faktiskt är friska.

Att hans mamma o han håller på o dö stup i kvarten skiter jag faktiskt i, de kommer förmodligen leva längst i släkten ändå.

Anhöriga till psykiskt sjuka sitter ofta fast i den rävsaxen. Stannade också i många år eftersom det var otänkbart att ha barnet ensamt hos en psykiskt sjuk person på halvtid. Som anhörig får man absolut inget stöd i det läget. Absolut inget.

Anonym (också anhörig)

Äldre 11 Nov 11:59

#43

Anonym (tjej) skrev 2016-11-07 13:35:41 följande:

Min partner är hypokondrisk och tror hela tiden att det är något fel på honom. Allt från cancer till fel på hjärtat. Har nog gått igenom det mesta och träffat de flesta läkare genom åren.. Nu har det varit lugnt ett tag och det har varit så skönt... Men nu börjar det komma igen, han har varit lite småförkyld några veckor och tror nu att det beror på cancer eftersom man har sämre immunförsvar då.
Jag orkar inte vara tålmodig och lugn och förklara orimligheten varje gång (en gång i timmen). Han börjar ställa in sig på att dö snart verkar det som. Vill fixa så att jag ska klara mig ekonomiskt med barnen och så om han skulle dö.
Tvingade honom till psykolog för något år sedan, det han fick med sig därifrån var att han skulle hälsa sin partner att det inte heter hypokondri utan hälsoångest och att det var en del av honom och att det är svårt att ändra på en person.
Alltså ska livet vara såhär? Jag är gravid och vill bara leva livet och vara lycklig. Jag brukar tillslut tappa tålamodet och bli arg på honom, då håller han det inom sig istället och jag inbillar mig att det gått över.

Sluta svara en gång i timmen. Det "matar" bara hans ångest. Svara EN gång, Nej jag tror inte du har cancer för att du är förkyld, det är inte rimligt". Nästa gång han frågar så säger du; "jag svarade på samma fråga för en timme sedan, mitt svar har inte ändrats". och så fortsätter du, blir det för många frågor så säger du "nu räcker det för idag, jag har svarat på det där redan och du kommer inte få något annat svar från mig eftersom läget inte har förändrats". För min man fungerar det också att säga "jag har svarat på din fråga för en stund sedan och jag tänker inte mata din ångest, så jag kommer inte svara mer".

Det är skitsvårt att inte dras med i det eviga malandet, men man får vara hård, svara en gång och sen är det bra. Jag fick tipset jag skrev ovan från makens psykolog,
Jag fick även tipset om att ställa motfrågor utan att själv ge svar på frågorna jag får. typ såhär:
hypokondriker: "Kolla på den här röda pricken på mitt ben, tror du det är malaria?"
Icke hypokondriker; "har du varit någonstans där du har kunnat få malaria?"
Hypokondriker; "nej, men det finns faktiskt en typ av mygga som bladibladibla så jag kan faktiskt ha malaria, är du helt säker på att jag inte ska ringa vårdcentralen?"
Icke hypokondriker: "men du, det är februari och 15 minusgrader ute, har du sett några mygg nu?"
osv..

Anonym (samma)

Äldre 11 Nov 13:17

#44

Anonym (också anhörig) skrev 2016-11-11 11:59:32 följande:

Sluta svara en gång i timmen. Det "matar" bara hans ångest. Svara EN gång, Nej jag tror inte du har cancer för att du är förkyld, det är inte rimligt". Nästa gång han frågar så säger du; "jag svarade på samma fråga för en timme sedan, mitt svar har inte ändrats". och så fortsätter du, blir det för många frågor så säger du "nu räcker det för idag, jag har svarat på det där redan och du kommer inte få något annat svar från mig eftersom läget inte har förändrats". För min man fungerar det också att säga "jag har svarat på din fråga för en stund sedan och jag tänker inte mata din ångest, så jag kommer inte svara mer".

Det är skitsvårt att inte dras med i det eviga malandet, men man får vara hård, svara en gång och sen är det bra. Jag fick tipset jag skrev ovan från makens psykolog,
Jag fick även tipset om att ställa motfrågor utan att själv ge svar på frågorna jag får. typ såhär:
hypokondriker: "Kolla på den här röda pricken på mitt ben, tror du det är malaria?"
Icke hypokondriker; "har du varit någonstans där du har kunnat få malaria?"
Hypokondriker; "nej, men det finns faktiskt en typ av mygga som bladibladibla så jag kan faktiskt ha malaria, är du helt säker på att jag inte ska ringa vårdcentralen?"
Icke hypokondriker: "men du, det är februari och 15 minusgrader ute, har du sett några mygg nu?"
osv..

I mitt fall orkar jag inte ens diskuttera, jag själv kanske ligger i magsjuka eller har halsfluss. ORKAR o TÄNKER inte ens diskuttera mota bort eller stödja min man i dessa fantasier. Har nog med mig själv.

Låter jag hård ? Prova själv leva med en hypokondriker i 15 år.

Anonym (Kondriker)

Äldre 11 Nov 17:23

#45

Anonym (samma) skrev 2016-11-11 13:17:40 följande:

I mitt fall orkar jag inte ens diskuttera, jag själv kanske ligger i magsjuka eller har halsfluss. ORKAR o TÄNKER inte ens diskuttera mota bort eller stödja min man i dessa fantasier. Har nog med mig själv.

Låter jag hård ? Prova själv leva med en hypokondriker i 15 år.

Han låter extremt illa däran. Inte undra på att du är slutkörd.

Har han gått i terapi eller testat ångestdämpande medicin? Han inser tydligen inte själv att han är hypokondriker?

Sådär kan ni ju inte ha det! Jag våndades mycket över att jag skulle "smitta" mina barn med min hypokondri och sökte ihjärdigt hjälp. (Fast jag aldrig var orolig för att de skulle vara sjuka, och försökte dölja min ångest så märker ju barn mkt ändå) Din mans uppväxt har säkert gjort honom såhär. Känner du att du kan skydda dem från detta vansinne?

Jag hade det nog aldrig som din man, men led ändå av hemsk ångest så sent som för ett år sen. Idag är jag i stort sett normal, tack vare terapi. Hoppas ni hittar hjälp!

Och ja - jag skulle överväga skilsmässa om jag var du.

Anonym (samma)

Äldre 14 Nov 08:08

#46

Anonym (Kondriker) skrev 2016-11-11 17:23:23 följande:

Han låter extremt illa däran. Inte undra på att du är slutkörd.

Har han gått i terapi eller testat ångestdämpande medicin? Han inser tydligen inte själv att han är hypokondriker?

Sådär kan ni ju inte ha det! Jag våndades mycket över att jag skulle "smitta" mina barn med min hypokondri och sökte ihjärdigt hjälp. (Fast jag aldrig var orolig för att de skulle vara sjuka, och försökte dölja min ångest så märker ju barn mkt ändå) Din mans uppväxt har säkert gjort honom såhär. Känner du att du kan skydda dem från detta vansinne?

Jag hade det nog aldrig som din man, men led ändå av hemsk ångest så sent som för ett år sen. Idag är jag i stort sett normal, tack vare terapi. Hoppas ni hittar hjälp!

Och ja - jag skulle överväga skilsmässa om jag var du.

Jösses nu fick jag chans att andas lite, TUSEN TACK FÖR STÖDET.

Han har provat antidepp men slutade då han inte trivdes med det.

I helgen har vi haft det överjävligt... han fick vatten på sin kvarn ang att man oftast får blodförgiftning av ett rivsår från katt så nu vill han avliva barnens kattunge vi precis köpt för 7000 (o jo han är allvarlig).
Han ska resa bort nu snart 9 dagar o det ska bli så extremt skönt att slippa hans ångest i 9 dagar... undrar stilla vad hans kompisar tycker, ångesten är som kraftigast då han druckit o detta är en så kallas "suparresa" på 9 dagar. Well jag slipper iaf ta det.

På frågan om jag kan skydda barnen... mja oftast ! Jag har oftast mandat att stoppa blodprov o andra test, jag kan då ringa hans pappa som får prata vett med honom. Är dock livrädd för vad som skulle hända om jag dog.

Tänker väl oxå ibland på hur detta känns för min man, att ständigt vara så full av ångest trots fint hus bra jobb en trogen fru o 3 KÄRNFRISKA barn, han har liksom allt han kan önska ändå är ångesten så ofantligt stor o omättad.

Anonym (uo)

Äldre 14 Nov 10:30

#47

Anonym (samma) skrev 2016-11-11 11:33:26 följande:

Kan inte lämna honom o med vetskapen att han ska ta hand om våra 3 små barn. Vill inte att de ska utsättas för provtagningar osv. Vill framför allt inte att de ska få stämplas som sjuka till höger o vänster när de faktiskt är friska.

Att hans mamma o han håller på o dö stup i kvarten skiter jag faktiskt i, de kommer förmodligen leva längst i släkten ändå.

Om jag vore du skulle jag tala med nån socperson om det där med barnen, alltså om du ändå skulle överväga att lämna. Eller vården. Mycket av det du berättat här låter ju helt sanslöst. Han verkar ju inte vilja ta tag i sin sjukdom eller försöka bli frisk själv? "Vill inte" ta antidepressiva, nähä. Nåt ångestdämpande då? Terapi? O aldrig visar han nån ånger heller efter vad det stod.

Tror inte jag skulle palla den där stora påfrestningen ständigt, med 3 barn o allt. Var han så här när ni träffades i början också?

Påven Johanna II

Äldre 14 Nov 10:36

#48

Anonym (samma) skrev 2016-11-14 08:08:11 följande:

Jösses nu fick jag chans att andas lite, TUSEN TACK FÖR STÖDET.

Han har provat antidepp men slutade då han inte trivdes med det.

I helgen har vi haft det överjävligt... han fick vatten på sin kvarn ang att man oftast får blodförgiftning av ett rivsår från katt så nu vill han avliva barnens kattunge vi precis köpt för 7000 (o jo han är allvarlig).
Han ska resa bort nu snart 9 dagar o det ska bli så extremt skönt att slippa hans ångest i 9 dagar... undrar stilla vad hans kompisar tycker, ångesten är som kraftigast då han druckit o detta är en så kallas "suparresa" på 9 dagar. Well jag slipper iaf ta det.

På frågan om jag kan skydda barnen... mja oftast ! Jag har oftast mandat att stoppa blodprov o andra test, jag kan då ringa hans pappa som får prata vett med honom. Är dock livrädd för vad som skulle hända om jag dog.

Tänker väl oxå ibland på hur detta känns för min man, att ständigt vara så full av ångest trots fint hus bra jobb en trogen fru o 3 KÄRNFRISKA barn, han har liksom allt han kan önska ändå är ångesten så ofantligt stor o omättad.

Ältar han ångesten med sina kompisar då? Så brukar de inte göra, så det vore ovanligt om det är så.

Anonym (samma)

Äldre 14 Nov 11:28

#49

Påven Johanna II skrev 2016-11-14 10:36:20 följande:

Ältar han ångesten med sina kompisar då? Så brukar de inte göra, så det vore ovanligt om det är så.

Vet inte för att vara ärlig, men de måste ju märka att han mår dåligt? Tror inte han kan dölja det för dom, de ska ju bo ihop i 9 dagar.

Påven Johanna II

Äldre 14 Nov 11:31

#50

Anonym (samma) skrev 2016-11-14 11:28:23 följande:

Vet inte för att vara ärlig, men de måste ju märka att han mår dåligt? Tror inte han kan dölja det för dom, de ska ju bo ihop i 9 dagar.

Det klarar han säkert, det brukar de göra. Däremot kanske han ringer och plågar dig med diverse sjukdomssymptom.

Hur bemöta partner med hypokondri?

INNEHÅLL