Hur får man en flickvän?

Ännu en bra fråga. Jag har inte funderat så mycket på det, men jag tänker nog helt enkelt bara att tjejer inte ser på mig på det sättet. Och tvärtom åt andra hållet också, att jag inte riktigt ser mig själv som en potentiell pojkvän. Som att jag står utanför allt det där.

Att vara tillsammans med mig skulle på ett sätt innebär att tjejen måste lära upp mig, om man kan säga så. Varför skulle en tjej vilja det, när det finns så många andra killar som har flera års erfarenhet och träning av att vara pojkvän och älskare. Hur jag ska kunna tillfredsställa henne sexuellt är någonting som jag också har mycket ångest över. Sen skulle jag antagligen bete mig omoget i ett förhållande på många sätt också. 

Ungefär så tänker jag. 

Tror det också, att man får försöka känna av och sen berätta om det känns rätt. För alla tjejer är ju som du säger olika och tänker olika.  

Intressant, följdfråga på följdfrågan: Hur anser du att en pojkvän är? Vad är en "potentiell pojkvän" och på vilket sätt anser du att du inte passar in i den "mallen"?

Hur tror du, om du försöker föreställa dig, att du skulle vara i ett förhållande?

Gällande att "lära upp" någon så skulle jag säga att det inte kommer vara något problem, utav egen erfarenhet. Man lär sig så otroligt mycket utav varandra hela tiden och det tar aldrig slut. Det kommer alltid nya situationer som man lär sig från, så din flickvän skulle kanske rent av inte ens märka att det var ditt första förhållande. 
Det spelar ingen roll hur många förhållanden du har varit i, det finns inget enkelt svar på "hur" man är i ett förhållande.

Jag har haft många olika, (okej, många var väl att ta i, men ett par stycken i alla fall) där det skiljt sig väldigt mycket. Vissa pojkvänner har man spenderat varenda vaken sekund med, medan vissa andra har värnat väldigt mycket om sin "egentid" och man kanske setts några gånger i veckan. Vissa förhållanden har tagit flera månader att "komma framåt i" från dejting-stadiet, medan andra har kastats fram och man flyttat in och bott tillsammans från princip dag 1. Ålder eller antal förhållanden innan har vad jag har märkt av inte haft betydelse.

Vissa saker kanske är mer självklara än andra så som lojalitet, att man hör av sig till varandra, att man inte är otrogen, att man visar uppskattning etc.
Däremot så är det oftast (vad jag har märkt) mindre och mindre tydligt när eller hur man faktiskt blev tillsammans.

När man var yngre var det oftast "årsdag" eller månadsdagar och man kunde verkligen spåra dagen då man "fråga chans" på varandra (eller vad man nu gjorde på den tiden). I mer vuxen ålder så kan man inte riktigt sätta fingret vilken tidpunkten är när man går från att vara bekanta, till vänner, till partners.

Ursäkta långt svar.

Jag har bara svårt att visualisera mig själv som någons pojkvän, svårt att tänka mig att någon skulle kunna vara kär i mig. Det handlar inte om att jag tror att jag saknar egenskaper för att kunna vara en bra pojkvän, tvärtom vet jag att jag har många väldigt fina egenskaper, det är mer att jag bara inte kan se mig komma till punkten att jag är någons pojkvän. Tror inte jag kan förklara det bättre än så. Hur jag ska kunna charma någon till den grad att hon blir kär i mig och vill ha ett förhållande med mig. Det känns som världens högsta berg att bestiga. 

Jag skulle inte se det som något dåligt om en kille var öppen om något sånt här ganska tidigt. Gud vad skönt med raka rör och ärlighet liksom!

Förstår att du känner ångest över att leva upp till "pojkvänsrollen" och sexet utan erfarenhet. Men. Dels så har jag varit sambo med fyra olika killar, och ingen är en likadan pojkvän som en annan. Hellre en kille som är i sitt första förhållande och öppen, vilket inkluderar öppen för att diskutera och prata om hur man vill ha det i relationen, än en kille som är inbiten i ett sätt att vara i relationer som inte alls fungerar med en själv. Gällande sex så är det givetvis olika för alla men är man tillräckligt sugen så brukar saker ske av sig själv, man behöver inte överanalysera, så oroa dig inte för mycket. Det var iallafall tipset jag hade i bakhuvudet inför min sexdebut.. Dessutom har man när man är lite äldre (iaf jag, 28 år) börjat kommunicera klart och tydligt vad som funkar och inte i sängen, annars får man det aldrig precis som man vill. Det ska ju givetvis gå åt båda håll. Det jag försöker säga är att don Juan här i lägenheten bredvid behöver inte kunna tillfredsställa mig så bra alls vid första försöket, trots all hans erfarenhet och att Rosalinda gillade det så väldans förra veckan. Typ så.

Lär dig vara avslappnad och skämta. Ta dom med en klackspark, jag vet att du målar upp olika scenarion i huvudet när en tjej kommer fram och då är de kört redan på förhand. Börja med att behandla dom som vilken polare som helst, man kan alltid vara lite flirtig men inte på ett creepy sätt.

Det är en svår balansgång som kräver egen träning. Man måste ut på fältet och utsätta sig för att misslyckas totalt. Du kommer tillslut kunna gå ut och känna att du inte bryr dig om en tjej kommer fram till dig eller inte, så länge du har kul så kommer tjejer visa intresse och bli då inte så bajsnödig. Tänk på att tjejen är en bonus och inte hela ditt liv.

Nu är du återigen inne i tänket att en flickvän är något man "erövrar och förtjänar". Eller ser till att "skaffa" och sedan är det klart. Men jag tycker att det är väldigt positivt att du har börjat fundera på att skaffa tjejkompisar, för det är ett jättebra och jätteviktigt steg.

Grejen är ju inte att du ska charma någon att bli kär i dig. Poängen är att du ska hitta någon som du själv blir kär i för den hon är, och som blir kär i dig för att du är den du är. Vad har du för intressen? Ge dig ut i livet och ta kontakt med folk som är intresserade av samma saker som du. Gå danskurs. Börja lajva. Engagera dig i lokala hundklubben, eller vad som nu kan vara av intresse. En kille som håller på med något och som har ett driv framåt i livet är tusan så mycket mer attraktiv än en som sänder ut desperata vibbar och verkar ha brudradarn på för att hitta ospecificerat kjoltyg att släpa med sig hem. Var så social som du kan. Väldigt väldigt många har träffat sina livskamrater genom gemensamma bekanta, genom jobbet eller någon intresseförening.

Och lycka till. Jag tror att du är på god väg framåt!

Jag är faktiskt överlag väldigt nöjd med mitt liv, men har samtidigt liksom alla människor ett behov av kärlek och närhet. Känns lite som att det är vad som saknas för att mitt liv ska lyfta till nästa nivå för tillfället.

Kan tycka att det är svårt att vara riktigt avslappnad tillsammans med tjejer, även om jag såklart gärna skulle vilja vara det, men det enda sättet att vända på det är som sagt genom att öva. Får försöka vara mer öppen och ta små steg framåt hela tiden. Tror mer på att försöka hitta mitt eget sätt som jag trivs med och känner mig bekväm med framför att försöka efterapa hur andra gör. 

Det är nog som du säger, att jag har lite konstiga tankegångar kring det hela. Ska försöka gå in mer för att lära känna personen och vara genuint intresserad av henne, vilket ju kommer av sig själv om det är rätt tjej, och inte fokusera lika mycket på mig själv och att det skulle handla om att jag måste prestera någonting. Tänk att vara tillsammans med någon som man är kär i och som även är ens bästa kompis, det hade varit helt underbart. Samtidigt måste jag nog bli lite bättre på just delen med att ta initiativ. Jag har det ofta trevligt med tjejer men för att det ska leda till något mer krävs det att jag på något sätt verkligen visar att jag är intresserad. Innan året är slut tänker jag att jag åtminstone ska ha gjort ett helhjärtat försök. 

Jag har under de senaste veckorna pratat med en tjej som verkar vara underbar, vi kommer överens bra och har liknande humor. Fram till nu har vi bara pratat på internet, men har bestämt att vi ska träffas nästa helg. Ser fram emot att träffa henne så mycket, trots att jag inte träffat henne i verkligheten får jag nästan fjärilar i magen av att tänka på henne, och det verkar som att hon känner likadant. Det kanske är fjantigt att känna så, men kan inte hjälpa det. Nu har jag dock börjat oroa mig lite över hur det ska gå. Jag har ju träffat tjejer på det här sättet förut och varje gång har det varit samma sak, vi har haft det trevligt men jag har varit lite avståndstagande och inte riktigt vågat visa mitt intresse eller ta några initiativ. Jag vill inte göra samma misstag den här gången också, för jag får känslan att det här inte är en tjej som jag vill försaka. Det är såklart svårt att säga utan att ha träffats i verkligheten, men det är i varje fall min känsla.

Om allting känns rätt när vi träffas, hur kan jag göra för att visa intresse och ta initiativ? Ge mycket komplimanger? Ska jag försöka hitta anledningar att röra henne? Några förslag på hur man kan göra det på snyggt sätt? Många tänker antagligen att man bara ska gå på känsla och det som känns rätt för stunden. För mig är det tyvärr ingenting som kommer av sig själv, har nästan ingen erfarenhet alls och vill inte gå över några gränser.