Sen abort?

Jag ger mig in i tråden efter att ni diskuterat ett tag. Men har skummat igenom den. 

Två saker tycker jag behöver lyftas: 
1) i Sverige finns ingen övre abort gräns. Vecka 22 är alltså "praxis" men inte lag. Med andra ord kan man frångå den praxisen, vilket man också gör, och abortera barn senare i graviditeten. Det händer Inte ofta men det är ändå ett livsdugligt barn som blir bragt om livet. Senast jag hörde om det var våren 2015 i uppsala, ett barn i ca vecka 34, friskt barn men mamman var ej stabil och synnerliga skäl ansågs föreligga. 
intressant är att tillägga att debatten om sen abort och att barnen kunde andas efter en abort startade ungefär samtidigt i Sverige i Norge. Båda regeringar tillsatte en utredning. I Norge bestämde man sig för att i lagen skriva en övre gräns, alltså 21+6. Men i Sverige valde vi istället att rekommendera sjukvården att injicera barnet med gift så att det inte uppvisade några livstecken när det drivdes ut och gav på så sätt inte obehagskänslor för personalen.... 

2) i samtal om abort behöver vi lyfta frågan om ett ofött barn har samma människovärde som du och jag? För om man tillskrivs ett människovärde så har man även rätt till liv. Oavsett andras tyckande så är ändå rätten till liv en grundläggande rättighet för alla människor och står över andra rättigheter. 

Jag är av åsikten att det spelar ingen roll var i utvecklingen vi är, är det en människa så har vi ett värde och därmed rätt till liv. Inte påstår vi att en omedveten människa är mindre värd? Därmed bör också ett litet barn tillskrivas värde. För om medvetandet och fysisk funktionalitet ska bestämma vårt värde bör vi även välkomna spädbarnsmord och aktiv påtvingad dödshjälp av våra äldre som börjar avveckla fysisk funktion. 

abort är aldrig en enkel fråga och varje situation är såklart alltid unik och vi behöver visa ödmjukhet inför de som står i en oplanerad graviditet eller får veta att det barnet inte blir så som man väntat sig. 

Men saken kvarstår, är det en människa i magen, bör även den personens rättigheter tillvaratas. Vad vi behöver bli bättre på är att ge stöd till män och kvinnor som funderar på abort. Vi behöver ge alternativ. 

Allt fler par är ofrivilligt barnlösa i Sverige, ändå sker enbart en handfull nationella adoptioner per år. Och vi måste väl ändå våga se möjligheten att en adoption är bättre än att avsluta en annan människas liv? Samt att kvinnan i vissa fall ska behöva dras med den inre smärta och ev. fysiska komplikationer som kan komma av en abort. Flera kvinnor som gjort en abort berättar att ingen stöttade dem och just för att vänner, familj och pojkvän alla entydigt sa att abort var bästa valet vågade de inte välja att behålla barnet.

abortliberalerna har således blivit mer abortförespråkare, där man hellre ser en abort som självklara valet än att erbjuda kvinnan support, stöd och att klart kunna se på alternativen. Enligt mig kör man över kvinnan och RFSU som är vårt lands främsta abortförespråkare har till och med liknat abort vid ett tandläkarbesök.

Men det är än dock sekundärt, för barnet är i sig en egen individ och bör därmed ha rätt till liv.

Om vi anser att livet slutar när hjärtat slutar slå, varför anser vi inte att livet börjar när hjärtat börjar slå? 

det är så enkelt som att läsa i lagtexten, det finns ingen maxgräns:

3 § Efter utgången av adertonde havandeskapsveckan får abort utföras endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd till åtgärden. Sådant tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.

Tillstånd enligt första stycket får ej lämnas, om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.

 

4 § Vägras abort i fall som avses i 1 §, skall frågan omedelbart underställas Socialstyrelsens prövning. Lag (1995:660).

Jag kan tyvärr inte uppge min källa, mer än att säga att den är säker. Och nej, barnet var inte missbildat eller mammans liv i fara. 

Men det spelar egentligen ingen roll. Abort i vecka 22 samtidigt som vi räddar barn i vecka 22 är inte okej det heller. Som så många här redan påpekat. 

Du och flera innan dig säger samma sak. Samtidigt som jag står fast vid vad jag vet. Detta handlade inte om en startad förlossning, det var en abort av ett friskt barn. Tyvärr kan jag inte uppge min källa.

Men vi kan släppa detta nu. Det är ändå ointressant i sammanhanget.

Det intressanta är att aborter tillåts i samma vecka som vi kan rädda barn. Sena aborter tillåts även på så banala grunder som gomspalt (bara att googla på det så hittar du uttalanden från socialstyrelsen).

Men det mest intressanta är: när är man människa och får ett värde?

Abortregister är inte offentliga handlingar. Abort är snarare något man så mycket som möjligt försökt undangömda från allmänheten för det anses vara en så privat sak. Det är ju först nyligen man återupptagit att föra statistik över aborter i Sverige. Och de sena aborterna och dess veckogränser avgörs efter bedömning av socialstyrelsen. Och de har möjlighet att göra unika individuella bedömningar.

Låt mig förtydliga: i denna tråd är detta ointressant tycker jag, för det är inte det samtalet handlade om. Men självklart är denna mycket sena abort intressant i andra sammanhang och mycket rimligtvis bör det ha gjorts en anmälan. Varför jag sitter på denna informationen är för att jag har arbetat med opinionsbildning inom abortfrågan. Jag och mina kollegor fick veta om denna infon från personalen på sjukhuset där aborten utfördes. Men jag kan inte uppge mer än så.

Men kan vi inte återgå till kärnan i denna tråden istället?

När är man människa och när bör man tillskrivas människovärde?

Kommer vi från ett ofött barn eller har vi varit ett?

För om jag har varit ett så var jag i mitt väsen lika mycket där i min mammas mage som jag är här nu, eller som jag kommer vara när jag är gammal och mycket skör.

Och om det är, som några beskriver, mord att göra abort efter vecka 22 - vad händer i vecka 23? Flyttar själen in i bebisen just då och man anser att människoblivandet nått sin fullhet just då? Hjärta och hjärna börjar bli aktiva redan i vecka 5-6.

Livsduglighet är enligt mig ett mycket svagt argument i frågan då våra medicinska möjligheter bara utvecklas.

Håller med dig helt. Men om man är intresserad och funderar på hur det blir när man väntar ett barn med DS är denna en bra början att se på.

Jag har lite svårt att förstå ditt svar. För det måste ju ändå vara relevant att fundera över varför det är så upprörande att aborter skulle göras efter vecka 22.

Enligt ditt resonemang ovan kan man ju lika gärna tänka sig att tillåta abort fram till minuten innan förlossning?

Ja och framför allt är det väldigt få som pratar om hur många mår rent fysiskt och psykiskt efter en abort. En del mår bra men har ont (vilket knappt går att från komma) men väldigt många lider i det tysta och sörjer det barn man aldrig fått träffa och aborten man inte kan göra ogjord. Men det är så himla tabubelagt att många vågar inte prata om det.

Min starka uppfattning är att kvinnor förtjänar bättre än abort.

Vi måste kunna bli bättre på att förebygga oplanerade graviditeter och ge alternativ. Det kan inte vara okej att ca 37.000 aborter göra årligen i Sverige. Det är ju ett helt Alingsås varje år!

Och samtidigt växer den åldrande gruppen, ofrivillig barnlöshet stiger och vår befolkningsbalans är rubbad. Det kan ju vara känslokallt att tala demografi angående familjebildning då det är högst individuella frågor. Men våra politiker bör se över detta.

De flesta som gör en abort gör det pga avsaknaden av stöd. Varför kan vi inte prata om att ge stöd till att välja liv?

Kom med bevis, inte anklagelser så fortsätter jag gärna ett konstruktivt samtal med dig.

Ditt inlägg måste tyvärr försvunnit i mängden.

Jag beklagar det du fick gå igenom. Det är en sorg bara de som förlorat sitt barn kan förstå tror jag.

Sena aborter är aldrig ett lätt val, jag hoppas ingen påstått det. Tidiga aborter är sällan de ett lätt val heller.

Men det jag personligen motsätter mig är socialstyrelsens släpphänta bedömning vid senare aborter. Om ett barn lider av akarni eller hjärtfel stämmer det att det mest humana kan vara att avsluta graviditeten, både för kvinna och barn. Men när föräldrar ansöker om sen abort då barnet har ex gomspalt och får det beviljat är något på tok.

Eller när den naturliga responsen från läkaren är "när ska vi boka tid för abort" då man upptäkt att barnet eventuellt kan ha Down syndrom.

Man kan inte dra generella slutsatser för alla. Statistiken visar en sak men i de unika fallen måste man alltid möta med ödmjukhet.

Om du vågar bli gravid igen önskar jag dig all vällycka och hälsa.

Tack för vårt samtal, jätte intressant tycker jag. Tror du att en del känner skuld rent av bara för att de inte mår dåligt efter en abort?

Enligt den forskning jag läst så mår 20% kroniskt dåligt över en utförd abort i 5 år eller mer. Men det innebär att 80% troligtvis inte bär på samma långtgående depression.

Berätta gärna mer varför du föredrar abort framför adoption :)