Jag skulle precis som rubriken lyder, vilja veta hur ni som genomfört planerat kejsarsnitt upplevde både själva ingreppet som tiden efteråt?
Hur länge tog det innan kroppen "kändes som vanligt" igen?
Har ni i föräldragrupper efteråt blivit ifrågasatta eller känt att ni måste förklara varför ni fött med planerat kejsarsnitt?
Är det ett självvalt snitt så räkna med frågor, är det snitt pga t ex sätesbjudning så nejtänk inte ens på det.
Jag har gjort ett planerat snitt. Jag var väldigt nervös innan men upplevde vistelsen på sjukhuset bra. Jag blev väl omhändertagen och fick stanna i två dygn. Det tog något dygn innan jag kunde gå lite grann utan så mycket smärta. Fick regelbundet värktabletter och dem hjälpte. Det var lite jobbigt att kissa och bajsa första dagarna. Nu sex veckor efter snittet känner jag mig som vanligt förutom lite smärta om man kommer åt såret.
Man ska vara försiktig första 6-8 veckorna avråds att gå i trappor och uppförsbackar, bära någonting tyngre än barnet och så måste man tänka på hur man reser sig upp från liggande och sittande. Jag slarvade lite med det, då det är väldigt lätt att glömma bort då man inte känner någon smärta.
Ingen medeltida moral alls, bara verkligheten med en dos förnuft.
Det ska inte vara för enkelt att slippa undan saker som upplevs obekväma bara för "att".
Gjorde ett planerat snitt för 10 år sedan pga förlossningsrädsla. Snittet gick jättebra, var uppe och gick på eftermiddagen. Gjorde snittet på morgonen. Däremot efteråt när jag hade kommit hem hade jag fruktansvärt ont, fick käka starka smärtstillande för att kunna röra på mig. Berodde nog på att jag inte lyssnade på läkaren om att man inte ska lyfta, lätt o låta bli med bebis o hushåll som ska skötas.
Snittet var en mycket positiv upplevelse, och jag slapp massa frågor efteråt, så nåt sånt känner jag inte igen.
Gjorde snitt av medicinska skäl för 8 mån sedan. För mig var det en mycket positiv upplevelse. Superproffsig personal, kände mig helt trygg i vad som hände och mådde också bra efteråt. Hade ont i ärret såklart men fick morfintabletter som tog bort allt. Först fick jag sprutor men blev alldeles yr av dem, tabletterna funkade jättebra. Kunde bära mitt barn och det fick man. Men var försiktig med trappor och lyfta andra saker första tiden och "rullade" ur sängen t ex. Ärret läkte snabbt och fint och syns knappt idag. Jag har inte fått några konstiga kommentarer. Har upptäckt att det är ganska många som gjort kejsarsnitt. Av vilka skäl brukar jag inte bry mig om, det är en högst privat fråga anser jag.
Jag har gjort 2st kejsarsnitt. Det första var akut och det andra beslutades det om 2 dagar före det hände, så jag tycker man kan kalla det planerat (sjukvården kallar det för akut kejsarsnitt även det, bara för att det inte beslutats och förankrats innan tror jag..)
Det sista kejsarsnittet gick väldigt lugnt och systematiskt. Jag var inte helt slut efter ett dygn med hemska värkar och det var liksom inget kaos.
Jag tycker inte det gjorde så farligt ont efteråt. Vågade inte ställa mig upp först men märkte att det inte var så farligt ändå. Vid mitt första kejsarsnitt kändes det som att jag höll på att slitas itu första gången jag ställde mig upp. Återhämtningen tog ett par veckor, är ju ändå ett ganska stort sår som ska läka. Blev inte bättre av att jag var tvungen att lyfta storasyster på 19 månader.
Ingen har ifrågasatt varför det blivit kejsarsnitt i föräldragruppen.
Gjorde snitt pga medicinska orsaker, inte planerat, men så pass så lång framförhållning (16 timmar) så jag kunde få ryggbedövning. Egentligen skulle jag vara den första patienten, min fick vänta pga några akutsnitt som fick gå före.
Jag hämtade igen mig väldigt snabbt, var inte uppe samma dag, men väl dagen därpå, nästan helt smärtfri efter tre dygn, gick på Alvedon en dryg vecka. Förutom det att jag inte fick lyfta tyngre än barnet de första veckorna, så rörde jag mig obehindrat inom en vecka och inga problem med läkning av snittet.
Nu tog de medelinjesnitt, eftersom jag redan hade ett ärr där, det kan underlättat rehabiliteringen.