Inte tillräckligt rädd?

Jag väntar mitt andra barn och skulle helst för alla inblandades skull vilja göra ett planerat snitt. Förra förlossningen var en utdragen process, jag hade värkar till och från i flera dygn, sov dåligt eller inget alls vissa nätter och när jag väl kom till sjukhuset så öppnade jag mig bara från 3-4cm på 19h trots maximalt med dropp.
Det slutade med akut snitt.
Fick också ett väldigt stort barn (5kg plus) så jag hade inte krafter nog i värkarna att klämma ut barnet. Särskilt inte efter flera dygn.

Sen hade vi oturen att drabbas av komplikationer efteråt, både bebisen och jag. Så fyra veckor efter förlossningen hade vi varit hemma i lägenheten alla tre kanske .... tre nätter? Resten spenderade vi på sjukhus.

Både jag och min man gick in i något slags förlossningsdepression efter det, gled isär, jag kände mig värdelös osv. Och det kommer att bli många år mellan våra barn vilket självklart är av en anledning.

Nu till saken, redan på inskrivningen nämnde jag att jag har tankar kring planerat snitt den här gången. Ok, vi tar det sen sa barnmorskan och det var ju logiskt i vecka 8-9 nånting. Inte helt aktuell fråga i det stadiet.

I veckan var det dags för besök nr två och då kom ämnet givetvis upp igen. Vi gick igenom min förra upplevelse och min journal och hon höll med om att ja, det var utdraget och jag förstår att det var tufft men något trauma var det ju inte direkt. Nej det kanske det inte var. Det gick ju bra till slut och alla inblandade mådde bra. Men upplevelsen var inte så härlig! JAG vill inte ligga där igen utan att veta att det finns ett slut på det här. Och för mitt sinne vill jag veta lite mer strukturerat hur saker och ting ska gå till. Nu vet jag hur kejsarsnitt funkar, tiden efter, återhämtningen etc. Det känns liksom tryggt trots att jag vet att det är en stor bukoperation. Det är vad jag känner till. Om jag testar att föda vaginalt så kan ju vad som helst kända känns det som och jag vill inte ens tänka på förlossningen när jag hamnar i de banorna.....

Barnmorskan plan nu är att avvakta glukosbelastning och tillväxt-ul för att se om det blir ett stort barn den här gången också. Jag tänker att det är lite sent, tillväxt-ul görs ju inte förrän i vecka 32-33?

Nu hoppas jag nästan att bebisen ska sätta sig i säte eller bli jättestor så att jag får snitt. Alternativt om bebisen beräknas blir normalstor ( enl tillväxt-ul) och jag får en plan som ger mig ramar att förhålla mig till, att jag inte kommer behöva gå 16 dagar över tiden som sist, och att jag inte får ligga 19h med dropp innan det avslutas. Då kan jag gå med på det.

Men det känns som att jag stötte på patrull väldigt tidigt, jag trodde att barnmorskan skulle förstå min oro bättre och att det sedan blev aurora-barnmorska + förlossningsläkare som jag skulle prata med och eventuellt göra upp en plan med. Nu vill jag verkligen inte tänka på förlossningen mer.....