Jag vill ge upp! Jag orkar inte kämpa mer

Jag hade rätt ang känslan och pappan stämde mig igen. Dock blev det en form av förlikning då jag mentalt inte klarade mer.
Dottern är nu i tonåren men har svårt att prata om sin relation till sin pappa, hon upplever det väldigt jobbigt. Hon är rädd honom och mår dåligt samtidigt som hon av någon anledning tycker synd om honom.
Hon har lätt att tycka synd om förövare/de som är elaka? Ett exempel är min morbror, han är en renhårig narcissist och hans barn har en ansträngd relation till honom då har är gränslös och direkt elak. Barnen väljer ibland bort honom pga att de mår dåligt av honom. Då tycker min dotter synd om min morbror??? För att han är ensam. Jag förstår inte hur hon funkar, och jag har försökt fråga varför hon tänker så och att man ska tycka synd om dem som blir illa behandlade och inte de som är dumma. Men det där är något som sitter inom henne. Vet inte hur hon kan förändra?